Det är fredag eftermiddag och jag sitter på tunnelbanans gröna linje in mot stan. Vid Thorildsplan stiger Natalie på. En gång i tiden jobbade hon som flygvärdinna, sen började hon läsa juridik. Nu säljer hon Situation Stockholm (en tidning som säljs av hemlösa). Jag har redan köpt ett nummer, för någon vecka sen, berättar jag. Då tackar hon mig med komplimanger och en kram. Jag skäms. Hon är varken skyldig mig kram eller ett tack. Hon berättar om att hon ska börja skriva i tidningen snart. Visar oss knallgula fulltecknade pappersark. Hon har alltid älskat att skriva. Mitt sällskap för eftermiddagen köper ett nummer. Hon får en kram och tusen vackra ord. Jag tänker att det är vi som borde tacka, det är vi som fått en bra tidning.

Hon försvinner vidare i vagnen. Vid nästa säte, råkar hon fråga samma kvinna, två gånger, om hon vill köpa ett nummer. Snäsigt förklarar hon, den medelålders finklädda, att hon redan sagt nej en gång. Natalie ber om ursäkt flera gånger om. Hon säger att hon skäms. Medelklasskvinnan ber henne bara vara tyst och fortsätta vidare. Jag önskar jag hade funnit mig i situationen och sagt något till henne. Men jag sitter bara och tittar argt och känner hur klumpen i magen växer.

Det är något märkligt som sker i det här landet. Skatterna sänks och de rika blir rikare. Det känns som om allt fler faller genom maskorna i trygghetsnätet. Vi har inte längre råd, säger man och slår undan benen på dem som står ostadigt. I stället för välfärd finansierad av alla, åt alla, så hoppas vi numer på att de som blivit rika ska skänka en del av sitt överflöd. Det ska bli lättare med välgörenhet berättar man stolt och tar bort någon skatt på skänkta pengar.

Jag tänker att jag kunde vara Natalie. Ibland sker saker i livet som gör att vi plötsligt står väldigt, väldigt ostadigt. Kommer någon då, och sopar till oss ordentligt, då faller vi. Jag önskar jag hade sagt det till kvinnan i tunnelbanan, att det kunde varit hon eller hennes barn som stått där, i Natalies täckjacka.

Jag menar inte att vara naiv. Självklart vet jag att personer som kommer från de finare delarna i stan har en längre resa ner till botten än andra. Har man en rik farsa och ett fint efternamn, är det klart enklare att bli räddad någonstans i fallet. Men likväl, ingen av oss sitter helt säkert.

Jag tänker att den insikten, ”det kan lika gärna vara jag” är viktig. Det är den som i många år burit det här samhället. Vi kan alla bli sjuka, arbetslösa, och också bostadslösa. Det är därför vi tidigare hjälpts åt, att betala när vi haft mer, för att vi vill att någon ska hålla oss i handen, inte sparka på oss, när vi ligger.

Jag vill inte att Natalie ska vara tacksam. Jag vill att hon också ska få vara heligt förbannad. Det är något galet i det här samhället, som kräver tacksamhet av dem som blivit fråntagna det mesta och samtidigt delar ut ryggdunkar när de som lever i överflöd skänker småsmulor.

De som borde vara tacksamma är jag, och den fina kvinnan i tunnelbanan. Än så länge har varken hon eller jag fallit genom maskorna.