Textilfabrik i Dhaka. Här syr många av de stora modeföretagen upp sina kläder. 

Foto: Erik Larsson

Textilfabrik i Dhaka. Här syr många av de stora modeföretagen upp sina kläder. 

 

Viveka Risberg, kanslichef på Swedwatch som granskar hur svenska företag tar sitt sociala ansvar i utvecklingsländerna, tvekar inte om att företagens uppförandekoder har lett till högre löner och bättre arbetsvillkor på många håll i världen.

– Det har skett oerhört stora förbättringar de senaste åren, säger hon.

Ett exempel är när H&M skrev brev till regeringen i Bangladesh och krävde lönehöjningar, som sedan genomfördes. I höstas åkte H&M-chefen Karl-Johan Persson själv till Dhaka där han träffade premiärministern och föreslog en ny höjning av minimilönen.

Flera andra modeföretag är inne på samma linje, men konkurrensen gör att de inte bara vågar höja lönerna hos sina egna leverantörer.

Det kan tyckas märkligt. Modeföretag som vill höja textilarbetarnas löner. Men de har sina skäl.

För egentligen är det inte företagen utan de anställda som drivit på utvecklingen.

I Bangladesh är textilindustrins lägsta lön 3 000 taka (drygt 240 kronor) i månaden. Missnöjet med den låga lönen är massivt. Våldsamma upplopp och vilda strejker är vanliga och därmed drabbas modeföretagens produktion. När regeringen inte vill och facken inte har styrkan att sluta fredsavtal blir det upp till företagen att se till att produktionen inte störs. I Bangladesh är facken svaga och splittrade.

– Enbart textilindustrin har mer än 50 fackförbund. Men många är vingklippta och en hel del är korrumperade, säger Viveka Risberg.

Hon tycker att den bästa lösningen vore att förstärka de lokala facken. På så vis skulle löntagarna kunna formera en stark motpart som underifrån sätter tryck på företagen och regeringen.

– Men situationen i Bangladesh har försämrats de senaste åren. Det går knappt att säga att man jobbar med fackliga rättigheter. I stället talar man om att jobba med hälsa och mänskliga rättigheter. Det är mindre kontroversiellt, säger Viveka Risberg.

Trots det ser många fackliga med skepsis på företagen. En orsak är att företagen tar fram sina egna uppförandekoder. Det finns också flera fall där företagens uppförandekoder bara har varit tomma ord.

Ett annat problem är att leverantörslistor hålls hemliga. Det gör det svårt att kontrollera ifall industrin följer sina egna uppförandekoder.

Susanne Lindberg Elmgren, LO, konstaterar att det säger något om industrins stora inflytande när det är företagen som driver på för höjda löner i Bangladesh.

– Det är ett bevis på att de mänskliga rättigheterna håller på att privatiseras.

Den fackliga strategin är i stället internationella ramavtal. Företag som skriver under dem förbinder sig att följa vissa etiska riktlinjer. Men framförallt är ramavtalen till för att på sikt stärka de lokala fackens makt.

LO har i dagarna tagit fram en avtalsmodell.

– Tanken är att det ska vara ett stöd för förbunden då de samtalar med internationella företag, säger Susanne Lindberg Elmgren.

– Det finns ofta en vilja från företagen att agera på ett bra sätt men de ser inte alltid facken som en självklar motpart. De jobbar i stället med intresseorganisationer och uppförandekoder. Vi tycker dock inte att uppförandekoder räcker, fortsätter hon.

Fakta

CSR

När företag tar fram upp­förandekoder väljer de ofta att använda det engelska begreppet Corporate social responsibility som förkortas CSR. Innebörden är att företag, på eget initiativ, aktivt engage­rar sig i samhällsutvecklingen.

Nätverket CSR Sweden erbju­der stöd till företagen.