Jag sitter på ett kvällsseminarium om aborträtten. Två författare, som släppt varsin bok om vad som händer när den inskränks, samtalar. Salen är inte ens halvfull. Jag och mitt sällskap för kvällen pratar om varför. Kanske känns abortfrågan inte aktuell i Sverige.

Det borde den vara. Av flera skäl. För mig har aborträtten alltid varit en symbolfråga för kvinnans rätt till sin egen kropp. I en värld där kvinnors sexualitet konsekvent underordnas män, har abort varit en möjlighet till självbestämmande. I Europa är abort förbjudet i tre länder. Kvinnor från Polen, Malta och Irland som blir oönskat gravida tvingas resa utomlands, göra osäkra aborter för svarta pengar eller själva försöka framkalla missfall. För trots att aborten i sig är olaglig, minskar inte antalet. I länder där aborter är förbjudet flyttas de bara från offentligt till privat, från säkra till osäkra.

Historierna om smärta, skador och ensamhet löper som en röd tråd i berättelserna. Och det är tydligt att det också handlar om klass. Ju mindre pengar du har, desto mer av smärtlindring och säkerhet går att förhandla bort.
I USA blev abortfrågan en av de stora valfrågorna, där republikanerna vill inskränka rätten till abort i princip helt. Och där senatorskandidaten Todd Akin meddelar att inte ens kvinnor som vittnar om våldtäkt som orsak till graviditeten borde få rätt att avbryta den, då han menar att kvinnor inte kan bli gravida vid övergrepp.

Också i Sverige lägger rasistiska och kvinnofientliga Sverigedemokraterna förslag om att inskränka aborträtten till vecka 12. Det är alltså det parti som har högst andel män i sin riksdagsgrupp som vill minska kvinnors självbestämmande. I vilken abortmotståndarrörelse jag än tittar, tycker jag mig se samma sak. Majoriteten är män, som aldrig kommer att bli gravida.

En kvinna på seminariet räcker upp handen. Hon säger det jag också tänker. ”Jag tror vi måste prata om rätten till abort även i Sverige. Trots att det är så vanligt, känner jag nog ingen som pratat högt om det. Det är tabu.”

Även om aborträtten just här, i dagsläget, kan kännas förhållandevis ohotad, är det klart att det gör något med oss att vi inte pratar om det. Att trots att var tredje kvinna någon gång i livet avslutar en oönskad graviditet, är det inte något som sägs högt. Det är för privat att prata om. Något man kanske borde skämmas lite över.
Jag är trött på att kvinnor förväntas känna skuld över både det ena och det andra. Problemet är inte att kvinnor gör abort. Problemet är att kvinnor blir oönskat gravida. Lösningen på det är inte att inskränka aborträtten eller att tysta kvinnors berättelser.

I stället borde vi prata om tillgång och möjlighet att använda preventivmedel. I Norrbottens landsting införde man gratis preventivmedel till alla under 26 år. Andelen oönskade graviditeter minskade med 25 procent på ett år. Samtidigt väljer många av mina kompisar att sluta med sina p-piller när biverkningarna blir för många. Om vi på riktigt menar att ta tjejers kroppar på allvar, måste också forskningen lägga in en högre växel för att få fram preventivmedel som tjejer kan leva med.

Jag tror att lösningen är att ge tjejer utökad makt över sin kropp och sin sexualitet. Jag önskar att min sexual­undervisning hade fokuserat på mitt egenvärde, på min rätt att säga nej och på ett gemensamt ansvar att använda preventivmedel mer än på bilder av tamponger och kondomer.
Och framförallt. Kvinnor måste få säga: ”Jag har också gjort abort”.