Foto: Neelam Khan Ettan i Barcelona är både för dyr och för trång för Rocia Vila och Oriol Perez och deras åtta månader gamla Martin Vila. Nu letar familjen efter ett billigare och större boende i förstaden Torrelles de Llobregot.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

På takterrassen drar Oriol ett bloss på sin hemrullade cigarett.

Solen håller på att gå ned över takåsarna i Sans i Barcelona. Den senaste elräkningen landade på 48 euro, redogör han och tillägger att elpriserna fortsätter att stiga.

Att ha järnkoll på utgifter har blivit livsviktigt för spanska familjer.

I köket står en kamin. Det är bra att elda under vintern. Det blir billigare så. Veden får de gratis från Oriols pappa som bor på landet utanför Barcelona.

Det enda som är jobbigt är att släpa all ved uppför den trånga trappan där lampan är trasig.

När han rökt klart går han in.

Det är inte stort.

Ett sovrum. Ett avlångt kök som också fungerar som vardagsrum. I skrubben som inte är mycket större än en garderob står spjälsängen där åtta månader gamla Martin brukar sova. När väl Oriol satt sig vid köksbordet intill Rocia tar han Martin i knät och gungar honom försiktigt på benet.

Rocia Vila och Oriol Perez säger att de snart måste flytta, hitta något billigare.

Vissa hävdar att de som inte har några pengar blir goda matematiker. Kanske är det så. För någon lång betänketid behöver inte Oriol eller Rocia då de bollar med siffror om hur deras ekonomi har påverkats under de senaste årens kris.

Spanien är, utöver Grekland, ett av de länder i EU som har drabbats värst. En sprucken bostadsbubbla, oansvariga banker och gigantiska hushållslån har bäddat för kollapsen på arbetsmarknaden. Mer än hälften av de unga saknar jobb och arbetslösheten uppgår till 25 procent.

Rocia är en person bakom denna siffra. För snart två år sedan blev hon av med sitt jobb. Hon arbetade då inom offentlig förvaltning och kontrollerade hur utländska universitetsexamina rimmade med det spanska antagningssystemet. Hon minns exakt hur hög hennes sista lön var.

– Den var 992 euro, säger hon.

Men det var snart två år sedan och nu kommer hennes enda inkomst från a-kassan. Om fyra månader löper a-kasseperioden ut.

– Då kommer jag inte att få några pengar alls. Vi får leva på hans lön, säger hon och ler mot Oriol som skrattar ironiskt.

– Det kommer att gå jättebraaa … säger han och drar ut på orden.

För några stora pengar drar inte heller han in. Oriol är utbildad ingenjör men arbetar som assistent på universitetet. De senaste åren har han sett sin lön sjunka, arbetsdagarna bli längre och förmån efter förmån skalas bort. Men till skillnad från många andra har han i alla fall kvar sitt jobb. Även om arbetsuppgifterna har förändrats mycket.

– Förr jobbade jag bara med att hjälpa studenterna vid labbar och i undervisningen. Men nu har så många sagts upp att vi måste göra en del administrativt arbete också, säger han och plockar upp nappen som Martin gång på gång släpper i golvet för att med en bebis envishet testa gravitationslagen.

Numera hjälper Oriol studenterna fyra timmar om dagen. De andra fyra surfar han exempelvis runt på nätet för att jaga de lägsta priserna på utrustning som universitet måste köpa in.

Oriol berättar också hur hans lön sjunkit under krisåren. För tre år sedan tjänade han 1 600 euro i månaden, dessutom fick han som brukligt i Spanien två bonuslöner. En på sommaren och en kring jul.

Nu har lönen stegvis sänkts. I dag tjänar han 1 420 euro i månaden. Det senaste beskedet är att den extra jullönen inte ska betalas ut.

Dessutom har det skett andra försämringar. Arbetsdagen har förlängts från sju till åtta timmar och de förmåner som gav universitetsanställdas anhöriga rätt till gratis utbildning har slopats. Men det tydligaste är uppsägningarna. Att vissa har fått stanna, men många tvingats gå.

– Det har varit väldigt dålig stämning på jobbet, säger Oriol.

Personalen har också protesterat.

I somras gick de anställda ut på Diagonal, den stora genomfartsleden utanför universitetet, varje onsdag. I en kvart blockerade de trafiken i protest mot försämringarna. Nu har de slutat med detta. I stället möts ett hundratal av hans kolleger på Plaza universidad varje måndag förmiddag. De delar med sig av vilka neddragningar som drabbat deras institutioner samt planerar protester eller hur de ska agera.

Oriol är dock inte längre med och planerar protestaktioner. Han är orolig för att förlora jobbet.

– Det skulle inte vara bra nu när vi precis har fått barn och Rocia snart blir av med a-kassan.

Han har ingen fast anställning. Kontraktet förlängs med en eller några månader i taget.

– Jag kan när som helst bli av med jobbet. Då skulle vi knappt ha någon inkomst alls.

Rocia Vila och Oriol Perez är allt mer inne på att flytta. De vill ha billigare och större. De söker boende i en förort utanför Barcelona. Lägenheten har lagts ut till försäljning. De vill minst ha 136 000 euro för den, men har fått ett bud på bara 115 000.

– Så vi väntar, säger de.

Väntar och fortsätter att betala av lånet som för närvarande är på 25 000 euro. Fortsätter att betala de ständigt stigande utgifterna: elen, maten och allt annat som blev dyrare då momsen steg den 1 september. Familjen har det knapert. Så knapert att paret sa till vänner och familj att de inte ville ha presenter när deras son föddes.

– Vi bad om blöjor i stället. Det är bättre. Vi fick jättemånga och nu har vi ett helt lager så vi slipper köpa, berättar Oriol.

För två veckor sedan satte sig familjen med några kompisar och diskuterade hur de skulle göra för få pengar då Rocia a-kasseperiod tar slut.

– Ett sätt skulle kunna vara att be universitet att sänka min lön med 60 euro i månaden, säger Oriol. Då skulle Rocia möjligen kunna få ett socialbidrag på 400 euro i månaden.

Rocia säger att de också har funderat på att gå bakom ryggen på myndigheterna. Säga att de inte längre är tillsammans utan att hon bor själv med barnet. Då skulle hon också kunna få 400 i månaden när a-kasseperioden löper ut.

– Men det är svårt. Det görs så noggranna kontroller. Vi skulle behöva gå på jättemånga intervjuer hos myndigheterna och svara på en massa frågor om vår relation. Det känns inte bra.

På skåpet vid köksbordet hänger en liten karta som Oriol rivit ur från en tidning.

– Det är Kalifornien. Min dröm är att flytta dit, säger han. Kalifornien eller kanske Tyskland, ifall jag blir av med jobbet. Vi har en vän som bor i Stuttgart. I den staden kan vi kanske bo men hon vill helst till Kanada, säger han och nickar mot Rocia.

Att det är tufft att hitta jobb även i andra länder bekymrar inte Rocia Vila och Oriol Perez så mycket. De tror att det går. Visserligen okvalificerade jobb med låg lön och dåliga villkor, men ändå.

– Jag vill jobba, säger Rocia. Jag kan göra vad som helst, det spelar ingen roll.

– Även om lönen är låg skulle vi alla fall få något betalt ifall jag hade ett jobb.

Fakta

Spaniens kris

Arbetslöshet: 25,1 procent, höst i EU.

Lönerna: Skatterna har höjts och lönen sänkts för många. Nya lönesänkningar kan bli aktuella i framförallt offentlig sektor. 1,5 miljoner spanska familjer saknar inkomst och hälften av alla unga är arbetslösa.

Förändringar på arbetsmarknaden: En stor arbetsmarknadsreform infördes 2010 utan överenskommelse med facket. Det blev billigare att säga upp. Lättare för företagen att förlägga arbetstiden samt förkorta den. Öppnare anställningsformer har införts. Ökade möjligheter att teckna företagsanpassade lokala avtal.

Övrigt: För att få nödlån från EU överväger regeringen att frysa pensionerna och snabbt höja pensionsåldern till 67 år.