”Proletär självkritik”

Vi började med att konstatera att arbetarförfattarna inte hittade sin penna i gräset. De gick från jobbet till ungdomsklubbens möten och satte sig sedan vid nattlampan och läste och läste den litteratur som stod till buds. De skrev, och hittade sina läsare bland andra arbetare som befann sig i samma rörelse: ut ur egot, och in igen. Denna rörelse rymde en svindel som det kan vara svårt att till fullo leva sig in i såhär trekvarts sekel senare. Vad som kan te sig som en abstrakt tankefigur, förhållandet mellan individ och kollektiv, utgjorde ett konkret, livsingripande dilemma. Det fanns något verkligt, en essens, här.

”Individen” fanns, det hade man lärt sig i läshungerns glupska slukande av den litterära traditionen. Ditåt pekade hela tillvaron i det moderna, kapitalistiska samhället. Men det egna jaget var fortfarande ett icke erövrat territorium, något som avtecknade sig tydligt där borta, vid horisonten. Därmed var det på sätt och vis mer gripbart än det är för oss, som för länge sedan passerat denna horisont.  Men än mer konturskarpt blev det egna jaget genom att ”klassen”, ”kollektivet” då (till skillnad från nu!) också var något som fanns. Det hade man lärt sig i den arbetarrörelse som nästan alla arbetarförfattarna under någon period i sitt liv tillhört, och det lärde man sig fortlöpande av denna rörelses uppmarsch i det omgivande samhället.

Rudolf Värnlund, som hade svårare än andra att betrakta sina själsstrider på tillbörlig konstnärlig distans (som Ivar Lo uttyckte det: ”kring Värnlunds litterära byggen står alltid ställningarna kvar, fullt synliga”). I 30-talsromanen Hedningarna som icke hava lagen, hans kanske främsta verk, berättar han om hur tryckeriarbetaren Olle Nordling finner sin tillvaro i arbetarkollektivet alltmer otillfredsställande:

”Nej, det som pinade honom var något som aldrig kom längre än till medvetandets tröskel: en halvklar känsla av hans egen betydelselöshet och en lika dunkel förnimmelse av att han råkat in i ett maskineri som han inte behärskade, inte förmådde överblicka, inte kunde inverka på. Han var bara en halvgången människa, ja inte ens det, när han kom in i arbetet; men trots det hade han alltid känt sig som en individ […], han hade varit sig själv och känt detta, till och med i skolan, där det ändå utövades en ständig moralisk pressa på honom. Men i fabriken, just medan han arbetade, kände han det som om han själv var försvunnen”.

Samma jagmedvetandets kamp mot känslan av att försvinna som person beskriver Eyvind Jonsson i Romanen om Olof, med dess gång på gång återkommande refräng:

”Du är du. Det är du som är du”.

I Värnlunds roman träffas de socialdemokratiska ungklubbisterna i en vindskupa:

”De trodde de vore ett. De träffades för att diskutera politik, arbetarrörelsens intressen, vägar och mål…”.

Men vad var det som drev diskussionerna och gjorde dem så intensiva?

”Ämnet verkade ofta bara som en förevändning […] vad de sökte var en livsåskådning, en livsförklaring i allmänhet”.

De tog, skulle man kunna säga, vägen över kollektivet för att nå fram till sig själva. Men från denna position drevs de återigen mot kollektivet.

Värnlund berättar om när de lämnade vindskupan för att sälja Stormklockan på en facklig ungdomsfest. Deltagarna därinne i festsalens värme beskrivs som ”en enda kompakt massa, som vaggade segt, och långsamt rörde sig runt mellan spegelväggarna”. De stannade i dörren, ”det var som om de inte förmådde tränga vidare i den tjocka atmosfären …; så fort den första spontana skrattsalvan förklingat spred deras närvaro en tryckt, generad stämning i rummet, det var som om de fört med sig kalluft utifrån”.

Slutsteget i denna upprepade kollision mellan rörelsen in mot jaget och ut mot kollektivet blir hos Olle en uppgiven ensamhet. Nu befinner vi oss långt från Värnlunds fanfarer i det tidiga 20-talets skrifter:

”Det kändes som en befrielse för honom att han såg människorna utifrån: han hade ingenting ihop med dem, han skulle aldrig kunna få det. Han tyckte det var absurt att han någonsin lidit av dem. Och vad hade han varit för idiot som tänkt sig att proletariatet hade en historisk mission att fylla, att denna massa av tillfälliga, ödesberoende människovarelser, skulle kunna förena sig kring en enda idé, inte bara med sina drömmar, sina lösa svärmerier, utan med sina viljor i så hög grad att de förverkligade idén och skapade ett nytt samhälle, ett alldeles nytt samhälle, byggt på alldeles nya principer.”

I Värnlunds ögon måste denna alltmer enkelriktade rörelse bort från kollektivet in i egot sluta i en vägg – det är en ”vandring till intet”. Så löd titeln på en djupt pessimistisk roman Värnlund skrev på 1920-talet, där huvudpersonen Leo Fast hänvisar till den tyske filosofen Max Stirner, något av en kultfigur i en del ungsocialistiska kretsar. (Stirner var en av unghegelianerna på 1840-talet, Hans bok Den enskilde och hans egendom utkom 1846 och blev något av kult i delar av den ungsocialistiska rörelsen):

”Jag hör också till folket, men jag känner inte dess sak. Jag tror inte heller att många andra gör det. Det är bara inbillningar allt detta prat om klassens, folkets och fosterlandets sak. Jag skulle vilja säga med Stirner: det finns bara en sak, min egen. Allt vad jag vet är det att varje människa är en liten värld för sig, en värld full av hat och bitterhet, sjuk och frisk kärlek, en hel liten värld av födelse, sol och glädje, av död, förruttnelse och sorg…”

Den klassiska arbetarlitteraturen är full av bilder av hur den en gång åstundade sociala och politiska klassgemenskapen upplöses för författarens blick i och med erövringen av en eftertraktad individualitet. ”Vad jag såg var inte denna framvältrande massa, utan den och den och den”, skrev Eyvind Jonsson.

Ivar Lo-Johansson skrev i God natt Jord om hur statarna i författarperspektivet framstod som ett trögt, jordbundet trälsläkte, nästan uppslukade av de trånga horisonterna kring slitet med jorden, djuren och barnen.

Ragnar Jändel skrev om arbetarungdomen som ”en skara kolijox- och salubrindrickande ligistelement”.

I Människor kring en bro släppte Josef Kjellgren lös sin huvudperson Knut Ivar Eld i en svavelosande predikan över hur grannar och arbetskamrater blivit en passiviserad skara stugsittare ”igengrodda av trångsyn och egoism”.

Exemplen kan mångfaldigas.

I kölvattnet på det jag som arbetarlitteraturen blottlägger växer alltså ett annorlunda ”vi” fram, mer självkritiskt än den politiska propagandans schablonbilder. Den nyfunna individualiteten öppnar dörren för ett slags manande, moraliserande ”proletär självkritik” riktad mot kollektivet: såhär kan vi inte leva, såhär kan vi inte tänka, såhär kan vi inte bete oss.

I efterhand är det lätt att se hur arbetarlitteraturen här knyter an till arbetarrörelsens folkbildningstanke. Men det sker på sätt som kan kännas främmande idag. Detta var ju en tid då våra värderingar, vår syn på rätt och fel och på vad som är värdefullt i livet ännu inte betraktades som resultatet av vars och ens ”självförverkligande” och ”fria val”. En bortglömd sida av folkbildningstankens kärna var insikten att det finns ett gemensamt ansvar för vilka värden som gynnas och vilka som missgynnas i samhällsutvecklingen, ett ansvar  som måste axlas kollektivt, genom folkrörelser, politiska partier och samhälleliga institutioner – och genom litteraturen.

Individuell frigörelse öppnade arbetarförfattarnas blickar för en kritisk belysning av klassen. Därmed öppnades ett fält för arbetarlitteraturen där individualitet och kollektivitet kunde smälta samman och knyta an till en större förändring i samhället som helhet.

Örjan Nyström