Jag vet inte exakt var. Men det var någonstans i mitten av Ungern. Det var varmt. Jag stod inne på en toalett på en tågstation. Min blick var mörk och jag svor högt.

Jag minns dem som gubbar, männen i 40-års­åldern. Småtjocka, med mustasch och billiga kortärmade bomullsskjortor.

Gubbarna hade stått utanför tågstationen. De var nervösa. Yrade om olagligheter och att jag skulle kunna tjäna en hacka. En av dem föreslog att vi skulle gå in på toaletten. Buntar med sedlar halades fram. Jag räknade och räknade. Det kändes som i en film. Jag var fri med ett interrailkort i fickan.

Det var spännande att växla svart. D-mark mot forinter till en finfin kurs, jojo.

Men plötsligt rusar någon in genom ­dörren. Polis, polis, hojtades det. Allt gick väldigt snabbt.
De sprang i väg och jag stod kvar. Förvirrad med en tjock bunt i handen som visade sig vara värdelöst papper i stället för pengar.

Det var i slutet av 1980-talet. Det var på den tiden varje utlandsresa föregicks av många timmars valutaväxling. Det var på den tiden valuta från Väst var eftertraktad i Öst.

I dag är det annorlunda.

Euron tas ut i en bankomat. Pengarna från Finland kan jag ta med till Tyskland eller Ungern, ifall jag nu skulle få för mig att åka dit igen. Smidigt, enkelt och låga kostnader för ­växling.

Men att länderna slopade sin valuta innebar också att de skrotade sina sedelpressar. Det går inte längre att trycka nya pengar för att minska lånekostnaderna. Euroländerna lovade därför varandra att de skulle sköta sin ekonomi och undvika stora underskott.

Snyggt på pappret men värdelöst i praktiken. Tyskland var en av de första som bröt mot regeln. I dag skenar lånekostnaderna i Sydeuropa.

Det blir allt tydligare att pengar måste föras över från Nord till Syd. Det är naturligt i ett område som har samma valuta. När varvsindustrin kraschade i södra Sverige gick staten in för att lindra krisen. Ena dagen är det Nord som har problem, nästa dag Syd. Det är nog så många EU-medborgare tänkt sig euron. Länder som hjälps åt.

Men nu säger bland annat Finland och Tyskland att de fått nog. Det ska vara budgetdisciplin och veta hut.

Plötsligt infinner sig en vag känsla av déjà vu. En känsla av att allt inte står rätt till. Att någon har blivit lurad och står på en toalett med en bunt värdelösa papper i handen. Men jag vet inte exakt vem denna någon är.