Första solglimten på campingen denna ödsliga dag. Dåligt väder påverkar besöksströmmarna direkt – och de timanställda får gå hem med kort varsel. Stina Åhlander är en av få säsongsanställda med schemalagd arbetstid.

Foto: Robin Nordlund Bild:

Stina Åhlander är 20 år och har sitt första riktiga sommarjobb på Tranvikens camping på Alnön. Hon vet inte vad facket är eller gör. Inte heller LO säger henne något: »Är det en bra sak?«

Jag berättar vad en fackförening är och vad den kan vara bra för.

– Nu känner jag mig lite dum, säger Stina generat.

Stina är inte dum, hon verkar hur skärpt som helst. Facket har bara inte funnits i hennes värld, hemma vid köksbordet, bland kompisarna eller på gymnasiet, Thoren business school i Gävle.

Hennes pappa jobbar på Ekonomistyrningsverket, mamman är försäkringsspecialist på bank och storasystern håller på att utbilda sig till ekonom. Själv vill hon ägna sitt liv åt annat än business.

– Det är musiken jag brinner för och vill leva på, säger hon passionerat.

Stina spelar piano, sjunger och skriver egna låtar. En producent har precis bett henne skicka in en demo, och hon hoppas intensivt på att han ska höra av sig. Kanske blir det ett skivkontrakt, eller åtminstone några spelningar i bolagets lokaler.

Hon vet att branschen är tuff och ska ta andra jobb i väntan på att slå igenom. Hittills har det bara blivit några ströjobb och så campingen den här sommaren.

Alnön kallas ibland för ”Norrlands Hawaii” för sina vackra sandstränder, men just i dag är vädret så långt man kan komma från Hawaii. Blytunga moln har hängt som ett lock över ön under större delen av dagen.

När molnen spricker upp sent på eftermiddagen är campingen fortfarande alldeles tom på besökare. De långgrunda stränderna är öde och poolen orörd.

Ett ungt par, som ligger på stranden med ytterkläderna på, är de enda badgästerna. Allt är stilla – även havet har bestämt sig för att ligga lågt.

Vad gör du en sådan här dag?

– Städar, klipper gräs och rensar poolen. Det finns alltid något att göra.

Normalt jobbar Stina i poolkiosken, som alltså är stängd i dag, och får 90 kronor i timmen för det. En bra lön, tycker hon, med tanke på att hon också får äta och bo gratis.

Men framför allt är hon glad att hon har ett schema för hela sommaren. De flesta som jobbar här är nämligen timanställda efter behov, eller rättare sagt efter väder.

– Det är av och på hela tiden, värsta sommaren hittills, suckar Emil Hussein, som driver campingen.

En riktigt solig dag kan han få upp till 3 000 besökare. Då måste han ringa in extra folk, som kanske får gå efter några timmar, om vädret vänder.

Att hela tiden försöka anpassa mängden arbetskraft och färskvaror till vädret, som han gjort hittills under juli, är ett rent helvete, tycker han. Men arbetskraften är trots allt lättare att göra sig av med än mjölken eller tomaterna, om vädret plötsligt skulle slå över.

– Då skickar vi hem folk, vi har inget val, beklagar Sanna Norrbelius, Emils partner i dubbel bemärkelse.

Vissa vill veta ungefär hur många timmar de kommer att jobba, men de flesta är införstådda med att de kan få sluta redan vid lunch.

– De är glada att de åtminstone får jobba några timmar.

Här finns inget kollektivavtal. Allt styrs av vädret och familjeföretagets känsla för rättvisa, både när det gäller löner och arbetstider.
Kollektivavtal betyder bara onödigt krångel eftersom det rör sig om en högst tillfällig arbetsplats, ursäktar sig Emil. Men säger att han har stenkoll på avtalen och försöker att inte lägga sig under. Det har aldrig hänt att en anställd funnit hans löneförslag för lågt. Slavlöner på 35 till 50 kronor i timmen, som han hört talas om i branschen, gör honom upprörd.

– Vi blir lite som en familj här, någon tusenlapp hit och dit är det inte värt. Jag vill kunna sova med gott samvete om nätterna.

Lönerna sätts av Emil och Sanna tillsammans efter den anställdes ålder och erfarenhet. Men Sanna tycker nog att hon brukar vara generösare än sin partner. Ofta vill hon lägga på lite mer utan att veta vad det beror på.

På campingen finns inga fysiskt tunga eller farliga arbetsuppgifter längre, det går att använda rullvagnar till det mesta, berättar Emil. Men Sanna protesterar, kavlar upp ena ärmen och pekar på sina små brännskador. Skador som hon dragit på sig när hon fått gå in som kock.

– Jag vet inte om det beror på att jag är extra klantig, men jag stressbränner mig jämt, oavsett om jag har långärmat eller inte.

Dagens lugn till trots är stressen värsta problemet på campingen, tycker alla. När det är tillräckligt fint väder bildas det långa köer överallt, och då måste alla hjälpa till med allt, utom kocken förstås, som inte får lämna spisen.

– Det gäller att ha spring i bena, säger Stina. Man måste vara alert, snabb och lösningsinriktad på samma gång.

Den äldsta bland de 13 anställda är 26 år. Rent statistiskt och med tanke på de förskräckligt höga olyckssiffrorna bland unga i arbetslivet borde det inträffa fler arbetsolyckor på campingen än Sannas brännskador, kan man tycka.

– Många har gått in i väggen, men ingen har hittills skadat sig fysiskt, säger Emil.

Han berättar att Arbetsmiljöverket varit där och inspekterat campingen utan att ha några anmärkningar.

– Utom på en slang som hängde på ett skumt sätt.

Emil brukar aldrig skönmåla jobbet när han anställer.

– Jag säger som det är och berättar aldrig något positivt om jobbet. Det är lika bra att de får veta från början att det är ett tufft jobb. Ändå kommer alla tillbaka varje år.

Bortsett från de första veckorna i juli har det gått bra för campingen, som i år både har billigare mat och fler anställda – tack vare sänkt moms, enligt Emil. Nu kan han locka barnfamiljer från fastlandet med en tacobuffé för 49 kronor om han har tur med vädret, vilket i sin tur kräver extra folk.

Jag har suttit med Stina Åhlander på campingens havskrog en bra stund. Inga matgäster har dykt upp ännu. Doften av den nystekta fisken håller på att dunsta bort tillsammans med krogens dagskassa.

Stina berättar mer om sina framtidsplaner. Att hon har en släng av scenskräck gör henne lite orolig. Med scenen som arbetsplats kan det kännas som en slags arbetsskada. Men när hon sjöng på en välgörenhetsgala nyligen, bara två timmar efter att hennes morfar gått bort, blev hon av med en del av skräcken.

Det där med facket och vad det är bra för verkar hon ha klurat på en del.

– Jag ska kolla upp det, säger Stina fundersamt.