fuengirola

Foto: Carlos Diaz

Svenska skolan i Fuengirola firar nationaldagen.

– Man ska väl testa att bo i Sverige om man är svensk, säger ­studenten Johanna Centerblad.
– Jag är ingen flaggviftare, säger utlandssvenske fransmannen Michel Rivera.
I Fuengirola på spanska Solkusten bor tusentals svenskar – med mer eller mindre stark koppling till Sverige.

Femton komma tre meter. Rektor Per Jonsson mäter rulltårtan som löper längs skolmatsalens serveringsdisk. Den är generöst tilltagen. Skolan har inte mer än 200 elever – och många meter tårta står kvar när nationaldagen har firats.

Men innan dess: blågula ballonger, serpentiner och flaggor. Barnen sjunger Du gamla du fria. Precis som på vilken svensk skola som helst. Förutom att den ligger på Avenida Acapulco i den lilla spanska staden Fuengirola.

Och vad är det nu barnen sjunger innan läraren hyssjar dem? ”Du gamla du fria du smällfeta ko, du lever på chips och coca-cola.” En svensk småbarnsförälder kan le igenkännande.

De svenska barnen kommer och går (ibland en termin, ibland många år) och håller skolan uppdaterad på livet i Sverige. Svenska gästelever som kommer på egen hand för att läsa gymnasiets andra årskurs exporterar de senaste trenderna för kläder och prylar.

Många kompisbyten blir det för de mer bofasta eleverna.

– Det är sorgligt för stunden när kompisarna åker hem, säger Johanna Centerblad på fiket längre ner på gatan.

Det är bara hon och en till av årets studenter som gått hela sin skolgång här. Men hon ser det positivt, hon har blivit bra på att skaffa nya vänner, det har stärkt och berikat henne.

Svenskar som går förbi slår sig i slang med några andra svenskar som sitter på uteserveringen: ”Typiskt att det är molnigt just i dag när vi är lediga”, säger ett par, innan de går nerför backen mot den åtta kilometer långa stranden och Medelhavet.

Mer ”typiskt” än det hade varit i Sverige är det, soldagarna är fler än 300 på ett år. Prognosen har visat sol hela veckan, och temperaturer mellan 27 och 30 grader. Vattnet har en behaglig badtemperatur, bara dagar efter att Stockholm satte ett trist rekord: en kallare junilördag än senaste julafton. Rektor Per Jonsson råkade vara där då (det var då han hamstrade det blågula pyntet). ”Fruktansvärt”, säger han.

Framför allt är det ljuset som lockar utlandssvenskarna. Mäklare säger att de är uppemot 50 000 längs spanska solkusten.

– Det tror jag inte på, då skulle man se svenskar över allt. Jag tycker inte att det är så svenskt. Här bor mer än 50 nationaliteter, och alla communities har sina aktiviteter. Är man inne i den svenska så är det lite svenskt förstås, säger Johannas pappa Michael Centerblad.

En mer rimlig siffra är 25 000. Fast det beror på hur man räknar, vad är att bo? Många bor här delar av året, få registrerar sig officiellt. Och vilka är svenskar? De som är födda i Sverige, deras barn?

Svenskarna kommer också och går, öppnar restauranger och butiker, som senare slår igen. Gotterian slog upp dörrarna till smågodiset på samma gata som skolan för tre år sedan, men finns inte längre. Matvarubutiken Edvards, runt hörnet, säljer nordisk mat och har ersatt den svenska butiken Tre kronor som slog igen för tre år sedan.

Klart är att om man skrapar lite på den spanska ytan visar sig snart ett svenskt mikrosamhälle. Det går att få tag i all basnäring på svenska i Fuengirola. Det finns skandinaviska klubbar med svensk husmanskost, svensk kyrka som serverar våfflor och erbjuder svenska tidningar, det går att få tag i svensk advokat, försäkringsrådgivare, präst, veterinär, frisör, tandläkare, läkare, mäklare, hantverkare. Liksom äldrevård och annan privat vård. Och det finns tre tidningar på svenska på solkusten: Svenska Magasinet, Sydkusten och El Sueco. Dessutom finns radiokanalen Kustradion.

De flesta svenskarna jobbar också just mot det svenska mikrosamhället.

När Johanna Centerblads farmor lite av en slump blev chef på ett företag på Mallorca, hamnade hennes pappa Michael i svenska skolan där. Och när företaget sedan öppnade nya filialer, bland annat i Fuengirola, följde familjen efter. Sedan dess har han flyttat fram och tillbaka mellan Sverige och Spanien ett antal gånger. I Spanien har han bott i 35 år sammanlagt, och kontinuerligt sedan Johanna var drygt tre.

– Vi tänkte som mina föräldrar, att våra barn skulle gå ett år i spansk skola för att lära sig spanska och sedan i svenska skolan. För Johannas del blev det spanskt dagis, säger han.

Det har ingen av dem ångrat. Michael Centerblad provade själv spanskt gymnasium, men det funkade inte. I stället blev det internatskola i Gränna (”har inget med Lundsberg att göra, där går inga överklassungdomar”). Den spanska pedagogiken är mer gammaldags, säger han. Auktoritär.

Johanna är glad över att ha fått med sig två kulturer.

Hon vill läsa vidare till läkare i Sverige, men det fattas några förtretliga tiondelar till det maxbetyg som krävs. Som en av två studenter i år har hon klarat spanskt betyg i spanska, vilket betyder att hon både får spanska och svenska avgångsbetyg,

– Det lutar åt det spanska skolsystemet, och medicinutbildning i Granada, säger hon.

Dagen innan lägger vaktmästaren Michel Rivera sista handen vid en målning på svenska skolans övre terrass. En bokstavsorm – ett välkänt djur på svenska förskolor – ska slingra sig från golvet upp på muren. Han hoppas bli klar till nationaldagsfirandet med elever och lärare.

– Jag är ingen flaggviftare, säger han. Och menar att han inte gillar extrem nationalism, men tycker om att plocka det bästa från olika kulturer, och att fira högtider.

Han är en utlandssvensk fransman vars pappa var ryss, vilket ledde till att han fick ett spanskt efternamn, säger han och skrattar.

Och förklarar: Under andra världskriget hamnade pappan i tyskt koncentrationsläger. Efter kriget vågade han inte resa hem till Ryssland av rädsla för att skickas till Sibirien, utan lyckades i stället skaffa ett mexikanskt pass (med falskt spanskt namn) och fly till Frankrike.

Och därifrån: Efter att ha haft en utställning i Paris ”som gick totalt åt pipan”, hamnade Michel av olika anledningar i Sverige. Där träffade han sin svenska fru, som han sedan fick en dotter med. Trots att han inte bodde där längre än åtta år, utan flyttade vidare till Fuengirola, bedömer han nu på uppmaning att han är 50 procent svensk, 30 procent fransk och 20 procent spansk. Han har inte medvetet valt bort någon identitet, det blir som det blir bara. Svenska har varit huvudspråket i familjen, därefter spanska.

Ett bevis för att svenskan ligger närmast fick han en gång när han pratade med en hund:

– Jag sa: ”Nä men vad söt du är”. Ingen hörde mig, så instinktivt prata­de jag på det språk som är naturligt för mig. Pratar jag perfekt? Nej, antagligen inte. Men det är det språk jag tänker på, säger han.

Johanna Centerblad tror att hon på ett eller annat sätt ska förverkliga sin dröm om att bli läkare. Var hon vill jobba vet hon inte. Men allra först efter studenten ska hon sommarjobba som servitris i Stockholm.

– Man ska väl testa att bo i Sverige om man är svensk, säger hon.

Det känns spännande, nervöst – och exotiskt, säger Johanna som är född i Marbella och bara har bott några år som mycket liten i Sverige.

– När spanjorer undrar säger jag svensk, för jag förstår att det är det de menar. När svenskar undrar säger jag spansk. Men jag ser svensk ut. Och jag är ju inte spansk, säger Johanna.

– Är du inte? Du är ju född i Spanien, säger hennes pappa.

Fakta

Svenska skolan

I Svenska skolan i Fuengirola går 200 barn och ungdomar. Undervisningen sträcker sig från förskola till gymnasium. 70 av eleverna är svenska gästelever, som läser gymnasiets andra år i Spanien och bor i spansk värdfamilj – en förutsättning för att det ska kunna finnas ett gymnasium där.

Skolan är i första hand tänkt för barn som bor en kortare tid i landet. Men en del familjer som bor längre, eller permanent – liksom helspanska familjer! – föredrar också den svenska pedagogiken. I förskoleklassen har mer än hälften spanska föräldrar.

Årsavgiften är 38 000 kronor för förskolebarn och ökar upp till 50 300 för gymnasieelever.