I veckan stod det klart att den svenska ekonomin växte svagt i början av året, efter fallet före årsskiftet. Skuldkrisen i euroländerna fortsätter att göra avtryck i konjunkturen. En kris som nu är inne på sitt femte år.

Inte undra på att utmattningen breder ut sig. På senare tid har det grekiska valresultatet och en förvärrad spansk bankkris skakat om marknaden och politikerna.

Från de sistnämnda har tongångarna på sistone förändrats. Pendeln har svängt bort från talet om åtstramningar för att återfå förtroendet, vilket inte är så märkligt eftersom de mest framstående självspäkarna fortsätter redovisa usel statistik. I stället talas det om tillväxt. Men när tillväxtåtgärderna ska konkretiseras blir dilemmat tydligt.

De länder som är i störst behov av satsningar har inte medlen, och överskottsländerna som skulle kunna utgöra draglok verkar innerst inne föredra rollen som vagnar. I tomrummet förs mellanstatliga institutioner som Europeiska investeringsbanken fram, men dessa är inte i närheten av de ekonomiska muskler som skulle behövas.

Risken är påtaglig att högtidstalen om tillväxt landar i uppskjutna tidsgränser för att möta sparkraven. Ingen tycks klara att staka ut en väg ur krisen, utan fokus ligger på att rädda euron. I takt med att krisen förvärras blir räddningsåtgärderna allt mer exotiska.

Redan innan den nya valutan sjösattes höjdes röster om att euroområdet inte hade det som behövs för att bli ett välfungerande valutaområde. Men varningarna avfärdades och viftades bort med argument som gick ut på att eventuella problem kommer att lösa sig själva med tiden. 13 år senare kan slutsatsen dras att lösningen ännu inte har infunnit sig.

Euroområdet saknar fortfarande en omfattande arbetskraftsrörlighet genom vilken löntagare lätt kan flytta från krisdrabbade områden till platser som utvecklas bättre.

Finanspolitiska institutioner som kan överföra stora resurser mellan regioner finns inte heller än.

Dessutom fungerar valutaområden bättre om ländernas konjunkturer svänger i takt. Det förmodades att detta skulle komma med tiden när ekonomierna vävdes samman. Men motsatsen skedde:

Eurosamarbetet har bidragit till att skapa chocker som drabbade de olika länderna på olika sätt. Alltför låg konsumtion i Tyskland gav stora sparöverskott som skickades till Spanien, där pengarna bidrog till överhettning och fastighetsbubbla.

Allt fler börjar nu ta orden fiskal union i sin mun. Det man vill är att i efterhand skapa det välfungerande valutaområdet. En allt annat än lätt uppgift.