In i resursväggen

Världen kan bara förbättras av pessimister. Optimister kommer aldrig att göra det. Så sade författaren José Saramago.

Ändå är världen full av optimister. Som vår förre miljöminister Andreas Carlgren som påstod att vi inte alls behövde köra mindre bil för att nå miljömålen: ”Jag är mer optimistisk om tekniken.”

Just teknikoptimisterna är motståndarna i miljödebattören Björn Forsbergs nya bok Omställning. Tekniken kommer nämligen inte att rädda oss. Detta vet pessimisterna. Och pessimister är både Björn Forsberg med Omställning och journalisten David Jonstad, en av grundarna till klimattidskriften Effekt, som även han skrivit en bok på samma tema: Kollaps.

Teknikoptimisten tror däremot att förnybara energikällor kommer täcka våra behov även efter att oljan, och andra icke-förnybara energikällor, tagit slut. Men Forsberg har ett träffande exempel om motsatsen: en jumbojet täckt med solceller kan inte ens få planet att rulla ut från startbanan, på sin höjd kan den leverera ström till belysningen i kabinen.

Uppfattningen att allt kommer fortsätta att växa, i det oändliga, och att tekniken återigen kommer att frälsa oss, kallar Jonstad för framstegsmyten. Vi har vant oss vid ständig förbättring. Carlgren är inte heller den enda som gått på idén om att the sky, om ens det, is the limit.

Samtidigt hänger kriserna över oss. Det handlar om flera olika: resurskris, klimatkris och finanskris. Men till skillnad från katastroffilmerna faller ingen civilisation ihop som ett korthus. De faller långsamt. Forsberg menar dessutom att dessa kriser hör ihop, då finanskrisens verkliga orsaker är just oljekrisen och andra sinande resurser, vilka han kallar resursväggen. Tillväxt kräver konstant flöde av energi och råvaror. Kraftiga oljepriser leder till höjda priser inte bara på bensin utan också på livsmedel och har därför historiskt lett till recessioner.

Samma oljepriser kommer också innebära slutet för flygindustrin. Förr eller senare, skriver Forsberg, kommer vi nämligen till en punkt då utvinningen av oljan kostar lika mycket energi som den ger tillbaka. Samtidigt är just resorna, liksom konsumtionen, något som få tycks vara beredda att ge upp.

Men att säga att vi inte kan fortsätta på detta sätt är att begränsa vår valfrihet, menar kritikerna. Som om det handlade om ett val. Som om inte resurserna sinar oavsett om vi väljer det eller inte. Resursväggen är nämligen inte förhandlingsbar. Den fossila energi som gjort vårt konsumtionssamhälle möjligt har bränts upp på bara några generationer. Det tog däremot miljoner år för den att byggas upp.

Ändå är det få som agerar. Den amerikanska psykologen Kate McMahon har kallat detta för Pangloss-sjukan (efter doktor Pangloss i Voltaires Candide som är övertygad om att vi lever i den bästa av världar): ”den neurotiska tendensen till extrem optimism inför en sannolik kulturell och planetär kollaps.”

Jonstad och Forsberg tillhör undantagen. De förbereder sig, även privat. Det handlar då bland annat om att odla på egen eller kollektivt ägd mark. Gemenskapen är viktig. En inre samarbetsvilja väcks bland dem som förstår att det är kris. Forsberg har också påpekat att omställningsarbetet i sig självt berikar tillvaron. Studie på studie visar trots allt att det är sociala relationer snarare än konsumtion som gör oss lyckliga.

I boken A Paradise Built in Hell skriver författaren Rebecca Solnit att verklighetens katastrofer ser annorlunda ut än dem som ofta porträtteras på bioduken: då ”beter sig de flesta människor altruistiskt, ivrigt engagerade i att bry sig om sig själva, de i sin närhet, främlingar och grannar liksom vänner och familj.”

David Jonstad påpekar att just detta var vad som skedde vid den ekonomiska kraschen i Argentina 2001. Han skriver att det först var mycket vrede mot samhällets elit som låtit det hända (vilket var en försmak av vad som sedan hände i USA och Europa under finanskrisen):

”men snart fick vreden sällskap av en känsla av eufori över den samhörighet som uppstod när folk under protesterna bankade på kastruller tillsammans med grannar som de tidigare knappt hälsat på. Det var, som en protestdeltagare beskrev det, ’en återkoppling till något som hade förlorats’”

Förhoppningsvis blir samarbete snarare än konflikt följden av resurskrisen. Även om resursbrist är en vanlig orsak till konflikter runt om i världen finns det redan goda exempel på omställare i krisernas spår. Både Forsberg och Jonstad har rest till bilindustrins forna huvudstad: Detroit. Det är svårt att finna en bättre symbol för betydelsen av en hållbar omställning än just denna stad, där förnyelsen blandas med tung kriminalitet och övergivna byggnader.

Det urbana har återerövrats av naturens grönska och en stor del av staden är nu inget annat än ren stadsprärie. Arbetslösheten slår alla rekord och invånarna flyr den forna motorstaden, en gång den amerikanska drömmens motor. Sönderfallet liknas vid New Orleans efter Katrina, fast långsammare. Katastrofen skylls inte heller på naturen utan på de krisande biljättarna: Ford, GM och Chrysler.

Men, och det är detta som har gjort Detroit till en sådan utmärkt fallstudie för dem som är intresserade av hållbar omställning: fattigdomen och bristen på riktiga matbutiker har fått många att börja odla grönsaker på ödetomter och bakgårdar. Stadsodlingsrörelsen växer globalt sett och i Detroit har organisationen Urban Farming sitt högkvarter.

Björn Forsberg har kallat Detroit för det norra halvklotets viktigaste stad för urban odling. Just den urbana odlingen är nödvändig i ett allt mer lokalt samhälle. I BBC-dokumentären ”Requiem for Detroit?” ger också aktivisten Grace Lee Boggs (född 1915) uttryck för den insikt som bara ett helt liv kan ge:

”Att bli så uppspelt över ett fåtal decennier av massproduktion och tro att det är himmelriket, jag menar, det är ju galet.”

Det handlar om att se bortom de samtida myterna. Inget varar för evigt. Inte heller behöver resursväggen betyda slutet. Men att bli en pessimist i Saramagos anda är ändå det första steget. Eller som den amerikanska miljöaktivisten Derrick Jensen uttryckt det: När hoppet dör, börjar arbetet.

Ellen Albertsdóttir