Läkaren »funderade« – då försvann livräntan

– Det är obegripligt att Försäkringskassan gått på diagnosen Dercums sjukdom, säger Jonas Emanuelsson, som förlorat tusentals kronor i månaden sedan han blev av med sin livränta. Nu gör jag en ny ansökan. Sex läkare har sagt att mina besvär beror på arbetet.

Jonas Emanuelsson fick sin livränta indragen när Försäkringskassan plötsligt valde att tro på en ny, udda sjukdomsdiagnos – som läkaren inte hade fastställt, utan mest framkastat som en teori.

Jonas Emanuelssons öde är på många sätt vanligt. Att få en skada erkänd som arbetsskada har blivit så svårt att många inte ens försöker.

Det speciella är i stället hur en ny, osäker förklaring till hans smärta i nacke och axlar, och till domningarna i händer och armar, okritiskt godtas av Försäkringskassan.

Jonas Emanuelsson fick sina besvär redan efter något halvår på Isringhausen i Umeå, där han monterade stolar i lastbilar. Ett jobb med många tunga lyft, där vibrerande verktyg används en stor del av tiden. 16 timmars arbetsdag var inte ovanligt.

– Det var övertid nästan jämt, långt mer än vad som är tillåtet, säger Jonas Emanuelsson. Vi jobbade järnet, alla ville ju hem.

Värken tilltog. 1998 fick Jonas Emanuelsson tidsbegränsad sjukersättning, och dessutom en halv livränta. ”Kroniskt smärtsyndrom” har det stått i intygen. Sammanlagt sex läkare har slagit fast att smärtan har samband med det tunga arbetet.

Men när livräntan ska förnyas 2009 får Jonas Emanuelsson avslag. Den läkare som Försäkringskassan har vänt sig till i ett annat ärende – Jonas rätt till sjukpenning – skriver att han är ”överens med tidigare diagnossättare att det rör sig om ett kroniskt smärttillstånd”. Sedan skjuter han in att han har ”funderat över Morbus Dercum”, med tillägget att det inte har betydelse för att bedöma arbetsförmågan.

Morbus Dercum, eller Dercums sjukdom, är en mycket ovanlig diagnos som yttrar sig som smärta i fettvävnad. Sjukdomen drabbar främst kvinnor i åldern 25 till 40 år, enligt den artikel i Läkartidningen som den funderande läkaren stöder sig på. Den är 20 gånger vanligare hos kvinnor än män. Något test för att fastställa sjukdomen finns inte. Enligt en expertläkare i reumatologi som Arbetet har frågat är det sällsynt att läkare i Sverige använder diagnosen – den ställs ”i stort sett bara av en doktor i Skåne”.

När Försäkringskassan senare anlitar en försäkringsläkare för att avgöra om Jonas Emanuelsson har rätt till livränta hakar denne likväl på den diagnos som den tidigare läkaren ”funderat över”. Försäkringsläkaren tycker att den ”ter sig rimlig”. Och Dercums sjukdom uppkommer spontant, inte som en följd av belastning i arbetet, betonar läkaren.

Det här utlåtandet tar Försäkringskassan genast fasta på. Dercums sjukdom har inget känt samband med arbete. Det blir ingen livränta mer.

Jonas Emanuelsson är milt sagt förvånad över hur Dercum dyker upp som gubben i lådan och berövar honom hans livränta. Beväpnad med ett nytt utlåtande från reumatologiska kliniken i Umeå, som klart säger att det inte finns fog för Dercumdiagnosen, vill han kämpa vidare.

Förvånad är också IF Metalls avdelning i södra Västerbotten, som har hjälpt Jonas Emanuelsson att få sin sak prövad i Förvaltningsrätten (där det blev avslag), och dessutom anmält Försäkringskassans hantering till justitieombudsmannen (JO). ”Ett justitiemord”, anser Ulf Björk vid IF Metall.

Juristen Claes Jansson, chef för försäkringsrättsenheten vid LO-TCO Rättsskydd, är inte lika överraskad. Att flera läkare säger att Jonas Emanuelssons skada beror på arbetet är ingen garanti för livränta. Så här ser det ut i många arbetsskadeärenden.

– Men det är mycket olyckligt att försäkringsläkaren har blandat in en annan sjukdomsdiagnos. Det har påverkat Förvaltningsrätten i hög grad. Förvaltningsrätten behövde inte bara ta ställning till det kroniska smärtsyndromet.

– Vad är det för läkare man skickar folk till, som skjuter från höften – och vad är det för försäkringsmedicinsk rådgivare som okritiskt hakar på? Sådant gör att man förlorar förtroendet för de här bedömningarna.