Städning

 Foto: Claudio Bresciani

Centerpartiets närmast fanatiska vilja att sänka lönerna för de redan lågavlönade beror inte på att sänkta löner ger fler jobb.

Regeringspartiernas högsta ambition verkar just nu vara att överträffa varandra i viljan att sänka lönen för lågavlönade.

Syftet sägs vara att skapa jobb.

Men när arbetslösheten tvärtom stiger måste vi ställa oss frågan vad det egentliga syftet med dessa ständiga låglöneförslag är.

Arbetskraften har ju redan blivit mycket billigare, men arbetslösheten bara ökar.

Speciellt dåligt går det för den grupp – ungdomar – som fått kännas vid de största sänkningarna, och ungdomsarbetslösheten närmar sig nu 25 procent.

Ingen kan längre tro på flosklerna om att sänkta löner ger jobb.

Som Arbetets ledarsida flera gånger har visat finns inte heller någon internationell forskning som säger att sänkta löner skulle vara ett verksamt sätt att sänka arbetslösheten.

Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD konstaterar i stället att forskningen leder till olika resultat beroende på vilken metod som används och vilket land som studeras.

En del studier visar till och med att sänkta löner har omvänd effekt, enligt OECD. Alltså att sänkta ingångslöner i stället ökar arbetslösheten.

Nu är inte det så konstigt.

Enligt grundläggande nationalekonomi är det viktigt att upprätthålla människors köpkraft, speciellt i tider av ekonomisk nedgång.

I annat fall får företagen svårt att sälja sina varor när fler blir arbetslösa. De arbetslösa har ju sällan råd att handla lika mycket som tidigare.

Om lönen dessutom sänks för dem som lyckats få ett jobb har ännu färre råd att handla.

Och om a-kassan samtidigt försämras får folk ännu mindre pengar att handla för.

Företagen går sämre och krisen förstärks.

Enligt den elementära nationalekonomin är det just detta som en ansvarsfull finanspolitik tar fasta på när staten kräver in skatter under goda tider.

Under dåliga tider ökar staten i stället sitt stöd till företag och anställda så ekonomin snabbare kan vända uppåt igen.

Även om de nationalekonomiska kunskaperna verkar vara i magraste laget hos många allianspolitiker är dessa kunskaper väl etablerade.

Och eftersom lägre ingångslöner inte ger fler jobb måste det ligga någonting annat bakom alliansens, och numer speciellt Centerpartiets, närmast fanatiska vilja att sänka lönerna för de redan lågavlönade.

Vad är då detta andra?

För några år sedan lyssnade jag till den engelske ekonomen Philippe Legarin när han gästade Sverige. Han kritiserade den sammanhållna lönestrukturen i Europa och ansåg att tjänstejobb som städning, barnpassning, caféjobb och liknande, var alldeles för högt betalda.

Om lönen för dessa arbeten sänks kraftigt kan en större del av den övriga befolkningen utnyttja tjänsterna och få ett mer behagligt liv.

Att de som utför tjänsterna får ett betydligt fattigare liv såg han inte som något problem. Många av dem kunde rekryteras från fattiga länder i tredje världen, där de var vana vid fattigdom.

Liknande tankegångar har framförts här på hemmaplan av den borgerliga ekonomen Marian Radetzki. Redan 1997 förespråkade han löner på runt 5 000 kronor för ”lågkvalificerad” arbetskraft i Sverige.

I dagens penningvärde motsvarar det drygt 6 000 kronor.

Marian Radetzki går steget längre, inte bara tjänstejobb ska värderas till denna låga lön, även ”okvalificerade industriarbetare” är inte värda mer, anser han.

A-kassan vill han sänka till ännu lägre nivåer.

Hans moraliska underbyggnad för detta är att folk kunde överleva på 30-talets låga löner och att folk blir peppade av att knappt ha mat för dagen.

Sett till ekonomisk teori är dessa två människors förslag struntprat, men i deras ord finner vi ett frö till det egentliga syftet med att sänka lönerna för lågutbildade tjänstearbetare och okvalificerade industriarbetare.

Det är att skapa en ny underklass. Drömmen är allt tydligare ett samhälle där billiga tjänster tillhandahålls av fattiga men åtminstone på ytan nöjda och artiga arbetare.

Talet om att minska arbetslösheten genom sänkta löner har efter sex års hetsjakt mot de redan lågavlönade bevisligen misslyckats.
Att inse att det också finns ett annat syfte förklarar varför alliansen ändå fortsätter driva sin linje.

Det är ett faktum som borde få varje humanistiskt tänkande folkpartist eller centerpartist att rannsaka sitt samvete.