Martin Klepke: Senkommet försvar för nordisk modell

S-ledare och LO-ledare. Från vänster: Dagur B. Eggertsson, vice ordförande i Samfylkingin Island; Jutta Urpilainen, partiledare Socialdemokraterna i Finland, vice statsminister; Jens Stoltenberg, partiledare Socialdemokraterna i Norge, statsminister; Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO Sverige; Stefan Löfven, partiordförande, Socialdemokraterna i Sverige; Helle Thorning-Schmidt, partiledare Socialdemokraterna i Danmark, statsminister; Roar Flåthen, ordförande LO Norge; Camilla Gunell, partiordförande Socialdemokraterna Åland, lantråd; Lauri Lyly, ordförande FFC Finland

Ledarna för Nordens alla Socialdemokratiska partier och samtliga LO-ledare har under veckan sammanträtt i Stockholm.

Inom ramen för arbetarrörelsens samarbetsorganisation Samak har de satt igång en översyn av den ”nordiska modellen”.

Äntligen, borde man tillägga.

Visserligen har Norges och Danmarks statsministrar Jens Stoltenberg och Helle Thorning-Schmid format sina partier utifrån ländernas egna förutsättningar, på samma sätt som Finlands (S)-ledare och nuvarande finansminister Jutta Urpilainen har fått agera utifrån en tradition av samstyre över blockgränserna.

Men den grundläggande synen på ekonomisk struktur är snarlik i alla länder, med ambitiösa välfärdssystem och starka fackförbund, kort sagt det som kan kallas den nordiska modellen.

Samaks utredning om denna modell är mer än välkommen i en tid då angreppen mot den blir allt starkare.

Den nordiska modellen har skapat en lyckad krisbekämpning som inte funnit motstycke i övriga Europa. Medan starka fackförbund har tagit ansvar för ekonomin i Norden har svaga strukturer i medelhavsländerna tvärtom fått dessa länders ekonomier att rasa.

På toppmötet i Davos förra året framhölls den nordiska modellen som en förlaga för bra krisbekämpning.

Och kanske kan Samaks utredning ge svar på den därmed oundvikliga frågan:

Med alla dessa empiriska bevis på en lyckad politik, och med alla lovord, varför går då dagens politiska beslut i Europa i motsatt riktning, mot svagare välfärdssystem och svagare fackföreningar och mot ett allt större kaos i skuldtyngda ekonomier där offentlig sektor, med daghem och äldrevård, skärs ned så att arbetskraften inte längre fullt ut kan delta i produktionen?

En klart kontraproduktiv politik håller på att bli legio i ett alltmer skuldtyngt Europa.

Förhoppningsvis kan Samaks översyn ge svar på frågan vad som döljer sig bakom denna utveckling.

Att skylla på att borgerliga partier tagit över regeringsstolen i allt fler länder är ett på tok för enkelt svar.

Att montera ned tillväxtskapande system och avbryta produktionshöjande insatser är en strategi ingen politiker kan sträva efter.

Översynen måste därför också innehålla en kartläggning av vilka krafter som vinner på att gömma undan resultaten av den nordiska modellen och vilka som inte vill lyssna till de slutsatser som dras på ekonomiska toppmöten.

Visst krävs också en självkritik, men snarare inför det faktum att nordens (S)-ledare trots de goda resultaten har haft så svårt att få acceptans för ett nordiskt system som bäst klarat arbetstillfällen och tillväxt.