Foto: Henrik Montgomery

Peter Högberg och Tim Carlberg klistrar snabbt och metodiskt, samtidigt som Robert Carlberg förbereder en klibbig affischdel. ”Att göra det här snabbt tar år att lära sig”, säger han. Om fyra minuter ska tåget komma.

Foto: Henrik Montgomery

 

Vindpusten kommer före ljudet. När den säkerhetsansvariga känner fläkten blåser han i sin visselpipa. Nu rör det sig om sekunder. Han ropar att jag ska ställa mig åt sidan.

Jag kliver lydigt över strömskenan och pressar mig mot den fuktiga stenväggen. Strax därefter svischar tåget på den blåa linjen förbi. Det stannar 100 meter längre bort, på Solna cent­rums station.

– Det var sjukt stressigt i början. Då ville jag gå upp när det var två tre minuter kvar till tåget kom, säger Tim Carlberg.

Tim Carlberg är 21 år och en av dem som affischerar nere i Stockholms tunnelbana i natt. Utöver en person som ansvarar för säkerheten finns även Robert Carlberg – Tim Carlbergs pappa – och Peter Högberg på plats. De äldre männen har jobbat med reklam i många år. Sedan två år tillbaka river de ner och sätter upp affischer i tunnelbanan.

– Det är ju lite mer stressigt här nere än utomhus, men det är skönt med värmen och att få jobba med kamrater, säger Peter Högberg.

I natt jobbar de från klockan åtta på kvällen till fem på morgonen. Passet börjar på station Hallonbergen på blåa linjen. De arbetar från station till station in mot Fridhemsplan, för att sedan åka vidare med gröna linjen. Än så länge kommer tågen med knappt tio minuters mellanrum.

– Det här är rena paradiset, säger Peter Högberg och berättar att det blir stressigare ju närmare centrum de kommer.

En annan fördel med blåa linjen är utrymmet. Tunnlarna är breda och det finns ofta en plats att ställa sig på dit tågen inte når.

Men bredd är relativt. För en ovan spårvandrare känns det som att näsan ska snudda vid vagnarna som åker förbi, och jag böjer instinktivt in tårna.

Varje affisch består av 18 delar som ska klistras upp utan skarvar eller luftbubblor. Delarna är dränkta i lim och förvaras i blåa lådor som laget bär med sig. När den första stationen är färdigaffischerad kliver arbetslaget på tåget till Näckrosen. Så fort tåget rullat vidare återupptas jobbet.

Ingen i kvällens arbetslag kan minnas att det inträffat några allvarliga olyckor under tiden de själva jobbat i tunnelbanan. Åtminstone inte under arbetet med att affischerna. De berättar att Storstockholms lokaltrafik (SL) förändrade säkerhetsarbetet efter en dödsolycka för omkring 15 år sedan. Nu omgärdas arbetet av ett omfattande regelverk.

De som affischerar förlitar sig på att den säkerhetsansvariga håller koll på tågen. En blinkande lampa placeras 150 meter från stationen och tågen ska då sakta ner till 30 kilometer i timmen.

– Så länge inte skyddspersonen sticker iväg och fikar så är det inga problem, säger Peter Högberg.

Männen i tunneln är egenföretagare. Reklamtavlorna i tunnelbanan ägs av SL som hyr ut dem till reklamföretaget Clear channel. Clear channel har i sin tur kontrakt med företaget Liselotte Lööf AB som med hjälp av underentreprenörer sköter affischeringen.

Det finns en yrkesstolthet bland affischerarna.

– Det här är ett utdöende hantverk. Fler och fler tavlor blir elektroniska och då behövs inte vi längre. Men då har vi pengar och sitter på en solig strand i Thailand, säger Peter Högberg och skrattar.

Kontrasterna mellan Thailand och tunneln är påtaglig. Sol, fritid och värme å ena sidan – mörker, hårt arbete och fuktblandad kyla å den andra.

På Näckrosen täcks en gigantisk bild på ett solbadande par i Mexiko bit för bit av en ny kombibil med perfekt gnistrande lack. Arbetet går snabbt och de enda pauserna tas när tågen glider in på stationen. En orolig åskådare går fram: ”Nu får ni skynda på grabbar, tåget kommer snart.” Utan att titta upp yttrar Robert Carlberg några lugnande ord och fortsätter att klistra.

– Det är många nyfikna åskådare. Fulla perronger är mycket stressigare än tågen, säger han.

Robert Carlberg berättar att affischklistrandet är ett hårt arbete, men bra betalt. Exakt hur bra vill han inte avslöja. Dessutom köper annonsörerna reklamplats veckovis, så arbetet är begränsat till söndags- och måndagsnätter. Blir det inte klart så kan det ibland också bli jobb på tisdagen. Men det är också allt arbete affischerarna behöver utföra under en arbetsvecka.

Nästa vecka är dock alla tavlor köpta – och då blir det mycket att göra.

– Företagen har ju betalat dyra pengar för att få upp sitt material. Då måste vi se till att få upp det, även om det skulle dyka upp hinder, säger Peter Högberg.

För SL handlar det givetvis också om pengar. Företaget vill inte avslöja hur mycket det drar in på reklam i tunnelbanan, men enligt siffror från Statistiska centralbyrån uppgår dess totala reklamintäkt för 2009 till 196 miljoner kronor. Då måste affischeringen gå att lita på, och det ska gå snabbt.