Ingen lön sämre än lägre ingångslön, basunerade DN:s ledarsida ut i veckan.

Syftet med denna till synes klara truism är att ge tyngd åt argumentet att sänka de ingångslöner som ungdomar ska möta när de kommer ut på arbetsmarknaden.

Några decennier tillbaka hördes liknande ord, då formulerade av Saf, Svenska arbetsgivareföreningen, när de försvarade låga kvinnolöner med orden att låga löner är bättre än inga löner alls för kvinnor.

Och argumenten då som nu var två:

Dels skulle låga kvinnolöner göra kvinnor tillräckligt attraktiva att anställa, trots deras förment låga produktivitet. Fler kvinnor skulle därmed komma ut på arbetsmarknaden.

Dels skulle lägre löner för kvinnor förbättra lönsamheten och därmed öka löneutrymmet även för männen.

Men då som nu var det egentliga syftet att hålla nere den allmänna löneutvecklingen.

Denna mycket klara effekt gav tyvärr också upphov till manliga arbetares stundom ganska hårda motstånd mot att få fler lågavlönade kvinnor på arbetsplatsen; det gav ju bara sämre löneutveckling.

Under de decennier som följde fick denna stenålderssyn på arbetskraft ge vika för en mer modern, pragmatisk och ekonomisk syn på arbete och lönebildning, nämligen att de som utför ett arbete ska få betalt för det arbete de utför, inte efter vilken grupp eller kön de tillhör, eller vilken vikt, ålder eller hårfärg de har.

Att en svensk, låt vara nyliberal, tidning nu åter helt frankt motsätter sig att folk ska få betalt utifrån vilket arbete de utför och i stället förespråkar att de ska få betalt utifrån grupptillhörighet säger en del om hur samhällsklimatet åter har ändrats.

DN är ju bara en spegelbild av de senaste årens politiska kantring, där nu Folkpartiet och Centern utmanar Moderaterna med att ikläda sig klassiskt konservativa värderingar när de förespråkar lägre ingångslöner och lägre löner för ungdomar.

Argumenten är fortfarande desamma, att lägre ingångslöner/lägstalöner skulle få fler i arbete. Hypotesen bakom är att arbetsgivaren har råd att anställa fler om de får arbetskraften billigt, vare sig det är kvinnor eller ungdomar.

Det är naturligtvis teoretiskt helt korrekt, men andra följdverkningar, som minskad efterfrågan och hushållens försämrade köpkraft verkar i andra riktningen. Och övriga faktorer är betydligt kraftigare.

Och vill vi inte hemfalla åt vansinnigheter som att hävda att det är verkligheten som är fel om teori och verklighet inte överensstämmer borde en snabb blick på omvärlden övertyga oss.

Bland de OECD-länder med allra högst arbetslöshet, betydligt högre än Sverige, återfinns Slovakien, Polen, Ungern och Estland, och de krisländer vi vant oss vid, Grekland, Portugal, Spanien.

Betyder det att ungdomar som är nya på arbetsmarknaden i dessa länder får högre löner än i Sverige?

Nej, tvärtom.

De fyra OECD-länder som i stället har allra lägst arbetslöshet är Norge, Korea, Österrike och Schweiz. Här flödar låglönemarknaden enligt teorin om lönens betydelse för arbetslösheten.

Men som alla vet:

Dessa länders låga arbetslöshet beror inte på låga löner.

I OECD råder alltså närmast motsatt förhållande, höga löner – låg arbetslöshet och vice versa.

Att sänkta lägstalöner kan pressa ned det allmänna löneläget är sant. Men att det skulle ge fler i arbete är lika fel nu som förr.