Kvart i nio på torsdagskvällen sitter vi, ett trettiotal poesiintresserade, i Hallunda Folkets hus bibliotek. Det är tredje kvaltävlingen i Hamlet Poetry Slam. De två unga arrangörerna är nervösa och har svårt att få struktur på kvällen. När de äntligen drar igång kvällens evenemang, en halvtimme försenade, får vi veta att den som vinner finalen får bekosta resan till SM ur egen ficka. Föreningens pengar räcker tyvärr inte.

Men med gott humör och proffsighet drar kvällens sju tävlande igång och vi får bland annat höra Jon Hauge Evaldssons taktfast hyllning, inledd och avslutad med lite sång, till en arbetslös arbetarmamma med ångest och elallergi. Vi får oss också till livs en upprättelse för ett av höghusen i Flemingsberg, där en av de tävlande bor, Anneli Henriksson. Huset har av en tidning utsetts till en ”estetisk provokation”.

”Visst, från Flempan jag har många kassa minnen/men jag flyttade bort och sen kom jag tillbaka hit./ Jag känner mig hemma här, för att alla tror att jag är finne./ Det här är mitt hem, så sluta snacka skit!” svarar hon i sin dikt ”Estetisk provokation i Flemingsberg”. Hon är en av de tre som går vidare till Hamlet Poetry Slams final.

Daniel Boyacioglu är kvällens gästpoet och dragplåster, han kommer härifrån Norsborg, men bor inte längre kvar. Hjärtat har han ändå kvar här, han läser ur manuset till sin kommande bok och bestämmer från scenen att det här gör vi om.

Kvart i elva upplöses vårt sällskap, flera av oss – både poeter och poesipublik – tar tunnelbanan norrut. Jag kliver av vid Liljeholmen och flera fortsätter ännu längre. Det sista jag ser när tåget rullar vidare mot Hornstull är poeten Johan Lindberg med sitt bleka, rödögda ansikte och den rosa nejlika han fått av arrangörerna. Det slår mig att så här ser Stockholms möjlighet till integration ut.

Victor Estby