Mona Sahlin

Foto: Tomas Oneborg

Foto: Tomas Oneborg

Ingen socialdemokratisk ledare har fått så lite tid på sig att leda. Ingen har heller lett partiet till ett sådant nederlag. Ingen har heller gjort lika ofattbara återkomster. Men i dag fredag är sahlinismen över – för denna gång. Och in träder en man.

Det var politikern Mona Sahlin som bidrog till Socialdemokraternas valkatastrof söndagen den 19 september 2010. Inte personen.

Å andra sidan, vem är personen och vem är politikern Sahlin? Ingen annan S-ledare har som person stuckit ut lika mycket. Hon är en levande paradox som spelat samtliga roller, The winner takes it all: kronprinsessan av folket, den dryga högersossen med för starkt Stockholmstugg, den klarast lysande stjärnan, den lojala slagpåsen i varenda debatt, fifflaren, småföretagaren, den modiga, slarvern, galadrottningen, hbt-kämpen, antirasisten, the comeback girl, den breda politikern, den smala.

Ofta yngst, eller som första kvinna på posten. Och den som många inom arbetarrörelsens andra hälft, facket, aldrig förlåtit.

Den 9 mars 1957 föds hon rätt in i Rörelsen. Hennes pappa Hans Andersson var bland annat föreståndare för olika ungdomsvårdsskolor, sakkunnig hos Ingvar Carlsson och ordförande för Nacka arbetarekommun. Mamma Siv Andersson var föreståndare för Folkets hus i Stockholm.

Som tonåring tar Mona Andersson en sväng ut till FNL, men byter snart riktning till SSU där hon känner sig hemma och där hon träffar Bo – kock, sosse och fackligt aktiv inom HRF. 1982 gifter de sig.

Samma år väljs hon in i riksdagen, 25 år gammal, och blir därmed yngst där. När hon åtta år senare blir minister är hon yngst i regeringen. Två år senare blir hon S första kvinna på posten som partisekreterare. Nästa självklara steg är att på kongressen i mars 1996 väljas till partiledare. Men så uppdagas Tobleroneaffären.

Och visst, hur hon använde regeringens kreditkort är den skandal som påverkat hennes trovärdighet mest utåt. Men inom Rörelsen, särskilt den fackliga delen, är det en annan sorts skandal som satt djupast spår.

1990, med en månads erfarenhet som arbetsmarknadsminister, får den 33-åriga Mona Sahlin lägga fram det krispaket som ska rädda landets katastrofala ekonomi. Paketet, designat finansminister Kjell-Olof Feldt, innehåller bland annat lönestopp och strejkförbud. S och LO:s ledning står bakom förslaget. Men vissa förbund rasar. Särskilt Kommunal som precis varslat om konflikt.

Förslaget blir aldrig verklighet. Däremot sätter det verkliga spår, i synen på Mona Sahlin.

När hon några år senare, då som partisekreterare, stöder förslaget om en karensdag vid vård av barn mullrar det återigen i de fackliga leden. Särskilt hos Kommunal, som har många medlemmar som skulle drabbas. Inte heller det blir av, men strör en rejäl dos salt i oläkta sår.

– Det mest irriterande av det hon gjort var att hon kunde tänka sig att tumma på strejkrätten. Jag har inte haft förtroende för henne sedan dess.

Det säger Claes Bloch i dag, över tjugo år efter stoppaketet. Då var han ordförande för LO i Malmö, och fram till 2007 ledde han distriktet i Skåne. Nu är han pensionär men har fortfarande en rad politiska uppdrag inom arbetarrörelsen. Hans bakgrund är inom Kommunal.

– Att hon fick försvara stoppaketet skapade en konflikt med facket som hon inte riktigt kom över. Det har funnits en misstro som också har att göra med att hon är kvinna, stockholmare och var ung då. Det var ju en hel del män som stod för politiken men som höll tyst, säger Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen och författare till boken Mona Sahlin tur och retur.

Samtidigt är det här, åren före Tobleroneaffären, som hon lyser allra starkast, menar Håkan A Bengtsson.

– Det finns en Mona Sahlin före och efter. Före var hon en tydlig ledarkandidat med enormt självförtroende som gillade att vara ute och snacka med folk. Hon var den som sossarna skickade fram i alla debatter, alltid lojal och en partiledarkandidat att hoppas på.

När det uppdagas att hon köpt privata prylar med regeringens kreditkort under tiden som arbetsmarknadsminister går stordrevet. På en presskonferens i november 1995 berättar hon att hon avgår, och inte ställer upp som kandidat till partiledarvalet några månader senare.
Den gången heter S nödlösning Göran Persson.

Sahlin lämnar nedslagen politiken, blir konsult. Tre år senare är hon tillbaka på statsrådsnivå. Man kan undra vad som driver henne.

– Hon har något som är i det närmaste nedärvt inom Rörelsen. Det är ett fascinerande drag som några få har, och det handlar om att känna ett oerhört starkt ansvar. Hon prövar inte frågan om hon vill ingå i regeringen utifrån vilja, utan utifrån att det är hennes ansvar att ställa upp. Det är en allvarlig livsuppgift.

Det anser Christer Isaksson, journalist, författare, bland annat till boken I väntan på Mona Sahlin och som även arbetat på regeringskansliet under såväl Olof Palme som Ingvar Carlsson.

Och i mars 2007, knappt tio år efter hennes återtåg in i Rörelsen och politiken, väljs hon till det som hon skulle ha blivit redan i mars 1996 – Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare. I opposition, och med ett katastrofval från 2006 i ryggen.

– Många ansåg att hon seglade in på ett bananskal. Att valet av henne var styrt från ledningen i Stockholm. Hon var aldrig given eller fullt accepterad. Hennes tid var utmätt från början. Samtidigt som hon aldrig fick chansen, säger Christer Isaksson.

Han kommer in på något han ”aldrig kommer ifrån”. Genus. Kön.

Christer Isaksson deltog i det franska socialistpartiets valrörelse 2007, med den kvinnliga presidentkandidaten Ségolène Royal. Han berättar att han diskuterade med en arbetsrättsjurist som alltid röstat socialistiskt, men som valde Nicolas Sarkozy för att han inte vill se en kvinna som president.

– Det blir så jävla banalt till slut. Men det är exakt samma fenomen jag ser i Sverige. Det finns ett underliggande misstroende: Kommer hon verkligen att klara det? Den starke mannen är en del av arbetarrörelsen. Arvet är att slå vakt om sina positioner, och man släpper inte gärna in kvinnor. Dessutom sviktar intresset för frågan hos män.

Dessvärre, för Mona Sahlin, är det diskrimineringsfrågor som varit hennes absolut starkaste kort. Jämställdhet, hbt, integration och antirasism. I kombination med att vilja förbättra villkoren för småföretagare, gå på Bindefeld-galor, anlita konsulter från USA i valrörelser kanske hon klev lite för långt från den rörelsekultur hon vuxit upp i.

– Hon syntes på ställen där sossarna traditionellt inte rör sig. Hon breddade partiet, nådde andra grupper men inte partiets grundläggande källor. Hon lyckades aldrig få samma genomslag i tunga frågor som arbetsmarknad, säger Christer Isaksson.

Claes Bloch, ordförande för LO-distriktet i Skåne fram till 2007, opponerade sig öppet mot valet av henne som partiledare då.

– Vi var många gräsrötter som inte hade förtroende för henne. Hon var inte tillräckligt stark i vår politik, fick inte gehör, hon räckte inte till. Och det visade ju sig att vi hade rätt. Tappar vi ett huvudområde som sysselsättningen i en valrörelse, och låter Moderaterna stå för den, är det något som är fel.

Att hon var kvinna hade ingen betydelse?

– Nej, vi var väldigt beredda på att det var tid för en kvinna. Sedan var vi inte överens om vem.

Arbetarrörelsen och Mona Sahlins liv flyter samman. Hon föds i mars, väljs till partiledare i på en extrakongress i mars. Fyra år och en vecka senare kallas till ny extrakongress i slutet av mars. Denna gång får hon gå.

Kanske sammanfattas Mona Sahlins karriär allra bäst av två strofer ur Abbas The winner takes it all. Det är ju inte en låt om vinnaren, utan om den som står bredvid:

Beside the victory

That’s her destiny

LO-Tidningen hade gärna intervjuat Mona Sahlin själv, men hon meddelar att hon inte ställer upp i några längre intervjuer före extrakongressen.

Fakta

S partiledare

Mona Sahlin 2007-2011

Göran Persson 1996-2007

Ingvar Carlsson 1986-1996

Olof Palme 1969-1986

Tage Erlander 1946-1969

Per-Albin Hansson 1925-1946

Hjalmar Branting 1907-1925

Claes Emil Tholin 1896-1907