Är det verkligen förenligt med den svenska modellen att med stridsåtgärder söka tvinga igenom ett kollektivavtal som med stor sannolikhet är olagligt?

Det är en av flera frågor som aktualiseras i det aktuella fallet med Visbyföretaget Colorelit. I slutet av januari försattes Colorelit i blockad av Svenska Målareförbundet, eftersom både företaget och dess anställda sagt nej till kollektivavtal. Colorelit är inte med i arbetsgivareorganisationen Målaremästarnas riksförening och ingen av de anställda är med i facket. Företaget är seriöst och anställningsvillkoren är lika bra eller bättre än de som följer av kollektivavtalet.

Diskussionen mellan Colorelit och Målareförbundet har pågått i över ett halvår. Grundfrågan är att varken företag eller anställda vill ha kollektivavtal. Konkret finns tvistefrågor om avtalets innehåll, bland annat det aktuella ackordssystemet.

En annan fråga gäller Måleribranschens semesterkassa, som drivs gemensamt av Målareförbundet och Målaremästarna. Avtalet tvingar arbetsgivaren att tre gånger om året rapportera in all statistik om sina anställda till kassan. Uppgifterna lämnas sedan vidare till Målareförbundet, oavsett om arbetstagarna är med i facket eller inte.

Därför har Colorelit anmält kollektivavtalet till Datainspektionen, DI, och detta redan innan blockaden trädde i kraft.

Myndigheten har i ett liknande fall konstaterat att fackförbundet Byggnads bröt mot personuppgiftslagen (Pul) när man samlade in personuppgifter från arbetstagare som inte var medlemmar. Byggnads överklagade beslutet men den domstolsprövning som följde slutade med att DI:s beslut fastställdes – avtalet stod i strid med svensk lag. För att det enligt Pul ska vara tillåtet att behandla personuppgifter krävs det i regel ett godkännande från den som registreras.

DI:s prövning tar nu endast sikte på Pul. Men mycket talar för att det även handlar om en kränkning av föreningsfriheten i Europakonventionen, som också är svensk lag. Det är inte tillåtet att tvinga en enskild att lämna ifrån sig personuppgifter till fackförbund som han eller hon valt att inte vara medlem i.

I botten ligger förstås frågan om det överhuvudtaget är lagligt att rikta stridsåtgärder mot ett seriöst företag som inte har anställda som är medlemmar i facket och där anställningsvillkoren är lika bra eller bättre än de som följer av kollektivavtalet. Mycket talar för att sådana stridsåtgärder inte klarar Europakonventionens krav.

Den 4 februari skriver LO:s avtalssekreterare Per Bardh om Colorelitfallet i LO-Tidningen. Han vänder sig framför allt till Svenskt Näringsliv, som får svara för sig. Colorelit har inget med Svenskt Näringsliv eller någon annan arbetsgivarorganisation att göra.

Vi håller i princip med Per Bardh om att det inte är maktmissbruk att kräva kollektivavtal. Men frågan om maktmissbruk kan i ett konkret fall inte frikopplas från innehållet i det avtal som man vill driva igenom, eller för den delen vilka metoder man använder sig av för att nå sina mål.

Om det är god sed på arbetsmarknaden att driva igenom kollektivavtal som tvingar anställda som inte är med i facket att lämna ifrån sig känsliga personuppgifter, vad är då dålig sed? Är det rimligt att det inte går att diskutera avtalsinnehållet ens på marginalen?

Närmar sig inte hot om omfattande sympatiåtgärder, indragna banktjänster och ”svartlistning” i vart fall gränsen för maktmissbruk?

Ingen har visat på några missförhållanden på Colorelit, som tvärtom är ett mycket välrenommerat företag. Arbetsgivare och anställda står enade i den här frågan. I stället rör sig argumenten mot Colorelit helt och hållet på en systemnivå. Det verkar vara en principsak att ingen någonsin ska få vara utan ett kollektivavtal, alldeles oavsett vad de anställda tycker eller hur förhållandena är på arbetsplatsen.

Den svenska modellen har mycket som talar för sig. Samtidigt har bland annat Europadomstolen slagit fast att om man som i Sverige väljer att delegera makten över arbetsmarknaden från staten till privata parter, det vill säga fack och arbetsgivare, måste dessa parter även ta ansvar för sina egna övertramp.

Behandlingen av Colorelit är ett övertramp. Det finns många som har anledning att hoppas på att företaget och dess anställda får rätt till slut.

Clarence Crafoord
Gunnar Strömmer
Jurister vid Centrum för rättvisa och ombud för Colorelit och dess anställda