Vissa lär sig nya saker i jobbet, andra stampar på samma fläck. Vem som får utvecklas i arbetet är en klassfråga, och för LO-medlemmarna blåser det motvind.

För läkaren och ekonomen kan tio procent av arbetstiden gå till utbildning. För städaren och lastbilschauffören inte en enda dag.

Så såg det ut när facken diskuterade det goda, utvecklande arbetet som intensivast på 1990-talet och några år in på 2000-talet – och så ser det ut i dag. Statistiska centralbyråns statistik över vilka grupper som får personalutbildning, och i vilka doser, visar ett mycket stabilt klassmönster. Sacomedlemmar får mest, därefter kommer TCO-medlemmarna, och sist LO:s medlemmar.

Första kvartalet 1996 uppgav bara var tredje arbetare att han eller hon hade fått någon utbildning över huvud taget. Första kvartalet 2010 var det exakt lika många – eller lika få.

– Inte nog med att den sociala skiktningen är stark, säger Filis Sigala, som ansvarar för kompetensfrågor vid LO. Hur mycket du utvecklas beror på hur arbetet är organiserat. Och där har det gått bakåt de senaste 15 åren.

Inom industrin har taylorismen och det löpande bandet kommit tillbaka. Arbetet utarmas om det delas upp i små sekvenser, så att en anställd får upprepa ett enda arbetsmoment som tar bara någon minut.

Exempel ur verkliga livet: Hos en känd kökstillverkare står en erfaren snickare och gör enkelt förpackningsarbete. Vid ett stort charkuteriföretag hugger en man som varit kirurg i sitt hemland kotletter hela dagen.

Andra industriföretag har infört lean production, som nu sprider sig även till sjukvården. I Japan, som lean production hämtats från, innebär det att den anställde är i ständig utveckling, men i Sverige har det ofta missförståtts och lett till väldigt styrt arbete.

Svante Bylund, chef för IF Metalls arbetsutvecklingsenhet, vill ändå nyansera bilden:

– Lean behöver inte vara utarmande. Inte heller är monteringsarbete vid en line alltid det samma som enformigt, bundet arbete. Det finns utvecklingsmöjligheter, och fackets förhållningssätt spelar stor roll.

De flesta av IF Metalls avtal innehåller skrivningar om vikten av kompetensutveckling och den anställdes rätt till en egen utvecklingsplan. I ett särskilt program, Det hållbara arbetet, beskriver förbundet hur en bra arbetsorganisation kan öka produktiviteten och stärka svensk industri, samtidigt som arbetets innehåll vidgas och belastningsskadorna minskar.

– Men ska våra klubbar nå dit måste de möta arbetsgivarna, föra en dialog och försöka nå en samsyn.

Det kräver ett arbetssätt som många fackligt aktiva inte är skolade i. Svante Bylund jämför med om medlemmarna har jobbat övertid och fått för lite ersättning:

– Då kan du peka på avtalet och kräva att felet rättas till. Men du kan inte gå in och säga: ”Arbetet är upplagt så att vi vantrivs, rätta till det.” För det finns inget facit, inget rätt eller fel. Du måste själv vara kreativ, komma med förslag och föra en dialog.

Anställningsformerna spelar stor roll för hur utvecklande arbetet blir, anser Svante Bylund.

– Är du fast anställd har du lättare att engagera dig, kanske delta i projekt för att utveckla kvaliteten och produktionen. Har du sex månaders anställning är ditt huvudintresse att få stanna kvar.

– En tendens är att bemanningsföretagen bemannar liner med enkla uppgifter. De fast anställda sköter underhåll och utveckling. På så sätt flyttas ansvaret för belastningsskador ut.

Trots att LO-medlemmarna får väldigt lite vidareutbildning pågår ett ständigt vardagslärande, hävdar Filis Sigala. Kafébiträdet som anställs för att plocka disk lär sig så småningom kaffemaskinen, kassan och serveringen. Städaren som får rycka in för en sjuk arbetskamrat lär sig nya lokaler. Så sker det mesta av LO-medlemmarnas kompetensutveckling.

– Men den syns inte. Arbetsgivarna behöver inte betala för den, och den leder inte till högre lön, säger Filis Sigala.