1937 lämnar Albert Camus definitivt kommunistpartiet. I augusti skriver han i sin dagbok:

”Sedan åratal känner jag mig skrämd varje gång jag hör ett politiskt tal, eller läser vad de som styr oss skriver. Inte ett mänskligt tonfall. Alltid samma ord som formulerar samma lögner.”

Orden är träffande nu, då och troligtvis i framtiden. Det ligger väl i sakens natur att politik är ett spel men det måste inte spelas utan uppriktighet och vi människor är, rätt ofta, bra på att känna igen ärlighet när vi ser den.

Hade Sahlin talat med samma lidelse och klarsyn under valrörelsen som hon visade i sitt sista tal som partiledare skulle hon kunnat fortsatt att leda partiet. Hennes bästa tal sägs det, men det är fel – hon talade lika väl under valnatten i den stund förlusten gjorde sig oemotsäglig i siffrorna på de för kvällen uppsatta monitorerna.

När Sahlin inte längre har något att förlora så blir hon stark! I stunden som spelet är över och politiker inte längre måste positionera sig får de det både jag och Camus, och kanske även ni, längtar efter hos ”de som styr oss” – ett mänskligt tonfall. Det är det som ger trovärdighet.

Jenny Maria Nilsson