Ericsson gör snygg sorti från Gävle

Verkstadsklubbens ordförande Ann Hillin blir en av de sista som lämnar Ericssons fabrik i Gävle i december.

– Jag har fått ett förtroende av mina arbetskamrater att företräda dem. Då är det min skyldighet att vara den sista som ger upp, säger hon.

Den 31 december är det slut. Då stänger Ericsson fabriken i Gävle efter 27 år. 1 100 jobb försvinner – 850 på Ericsson och 250 i bemanningsföretag.

De sista basstationerna tillverkades i somras. Då försvann de inhyrda. Ericssons anställda slutar i omgångar. De första gick i april. Den 22 oktober var 350 anställda kvar. På måndag har antalet minskat till 65.

De som slutar får en årslön räknat från den dag de lämnar fabriken. De erbjuds hjälp att hitta en ny framtid i det som förut var Ericssons framtidsfabrik. Trygghetsrådet och dess dotterbolag Startkraft fick uppdraget.

– Beskedet från Ericsson var: ”Vi ska stänga – och vi ska göra det bäst i världen”, berättar Leif Jonsson, trygghetsrådets regionchef i Gävleborgs län.

De som blir av med jobbet verkar hålla med. Mitt i allt elände uppskattar de att Ericsson tänker göra en snygg sorti. De jobbar in i det sista, övertid om så krävs. De är lojala till slutet.

– De stänger min arbetsplats sedan 25 år. Det känns. Men samtidigt tar de hand om personalen och ger dem förutsättningar att komma vidare. Ericsson ska ha en eloge för det, anser Ann Hillin.

Hon var 19 år när hon började. Hon lockades dit av några kompisar och tänkte stanna ”tills jag hittar något bättre”. Hon blev kvar och ”bytte jobb en gång om året” tills hon blev invald i klubbstyrelsen 1997.

Ett par månader senare började hon arbeta fackligt på heltid. 1999 blev hon klubbordförande.

Två år senare kom det första varslet. Det följdes av ytterligare två inom ett drygt år. Personalstyrkan halverades och 1 000 jobb försvann.

– I 15 månader satt jag i ständiga förhandlingar.

Nu är det dags igen. Och nu gäller det nedläggning.

Ann Hillin är inte ensam, utan en av många fackbasar i industrin som har tvingats att förhandla om uppsägningar, turordning hit och dit och omställningsinsatser.

– Jag är långt ifrån unik. Det är det som är så trist, tycker hon.

Ett par veckor före jul förra året samlades Ericsson personal i gymnastiksalen. Där trängdes 1 000 personer. Ändå var det knäpptyst när de fick beskedet att fabriken ska stängas.

Det kom som en chock för alla utom fyra personer – de fyra fackordförandena för IF Metall, Unionen, Sveriges Ingenjörer och Ledarna. De visste, men fick inte säga ett ord till någon.

– Det var en lättnad när det äntligen blev känt, säger hon.

Fyra dagar före beskedet var det julfest. Ann Hillin var inte där – ”då låg jag hemma i soffan och grinade” – och inte någon av de andra fackordförandena heller.

– Ingen av oss orkade gå dit. Tiden fram till beskedet var hemsk. Vi fyra kämpade för att rädda fabriken, men vi inte fick prata med någon – inte ens våra egna styrelser.

Någon månad tidigare hade de fått höra att Ericsson funderade på att stänga en fabrik ”i världen”. Sedan blev det Sverige. Och till slut Gävle.

Facken tog in en löntagarkonsult som kom fram till att det inte finns någon ekonomisk vinning i att stänga fabriken i Gävle, men Ericsson stod på sig.

Därmed återstod bara att förhandla om så bra avgångsvillkor som möjligt. Alla fick ett påslag på lönen – först 40 procent och så 50 procent från och med den 1 februari. Alla får en årslön och erbjuds hjälp av en jobbcoach. Trygghetsrådet och Arbetsförmedlingen får vara kvar i Ericssons lokaler under hela nästa år. Gymmet är öppet för de uppsagda hela nästa år. Och så vidare.

Från första dagen fanns samtalsstödjare på plats – människor som är proffs på att lyssna och stödja människor i kris.

– De har hjälpt mig, både för egen del och som fackordförande. De talade om för oss som arbetar fackligt vad vi hade att vänta oss, hur människor reagerar i kris. Många reaktioner hade jag inte kunnat förutse, berättar Ann Hillin.

Samtalsstödet och kontakten med andra fackliga aktiva har hjälpt henne genom en tuff period. Det blev bara tre och en halv veckas semester i somras. Mer hanns inte med. Tiden efter nedläggningsbeslutet har varit hektisk.

I januari börjar hon plugga på halvtid. Hon fortsätter som klubbordförande på halvtid under första halvåret nästa år för dem som är i omställning.

Hon är 44 år och bor med yngste sonen, 17 år, i villa. 20-åringen har flyttat hemifrån. Framtiden har hon inte tänkt så mycket på än.

– Jag har inte hunnit fatta att jag borde vara orolig.