Då var det dags igen, att börja analysera ännu en ”katastrofal” valförlust. Jag har kommit i den åldern att åren går fort och därför tycker jag inte det var så länge sedan vi hade en diskussion om vad som skulle göras efter förra katastrofvalet.

Situationen efter 2006 års valförlust var dock helt annorlunda än det läge vi har i dag. Efter många års regeringsinnehav och efter en partiordförande som upplevdes som trött, var det dags för något nytt.

För första gången på många årtionden hade vi den gången möjligheten att välja en ny partiordförande som inte dagen efter valet också var statsminister, utan hade tid att tänka igenom vår framtida politik. För första gången kunde vi välja en kvinna som partiordförande som också kunde bli vårt lands första kvinnliga stadsminister.

Mona Sahlins började bra tycker jag, det gällde enligt henne att använda tiden till att lyssna. Det gällde också att noggrant välja ut de närmaste medarbetarna och se till att helheten fungerade.

Partikongressen 2009 upplevde jag som ett bra avstamp. Vi kunde fördomsfritt hitta lösningar på många frågor som tidigare blockerats av gamla låsningar.

Så här sett i backspegeln måste jag tyvärr erkänna att rader av småfrågor tog upp en alltför stor del av tiden och ofta var det frågor som folk i allmänhet gav blanka fan i! Dessvärre tillbringade jag valrörelsen sjuk och till stor del inlagd på sjukhus, men vad jag lätt kunde konstatera var att valrörelsen följde en normal partikongress.

Den ena frågan efter den andra togs upp och partierna bjöd över varandra som på en gammaldags bondauktion, någon djupare ideologisk grund var svår att finna. I ärlighetens namn måste jag erkänna att det brände till i debatten sista veckan, men det var så dags då.

Vad kommer nu nästa katastrofanalys fram till? Förhoppningsvis ett enkelt program som berör människors vardag.

En annan fråga som jag tror är väl så viktig, är på vilket sätt dom ”nya” idéerna förs ut. Det är säkert bra att knacka dörr och störa folk i deras vardagsbestyr, men det är minst lika viktigt att föra den politiska debatten på arbetsplatserna.

Som före detta LO-ordförande tycker jag att det är minst lika viktigt att man inom fackföreningsrörelsen sätter igång en analys om varför det gick så katastrofalt dåligt i valrörelsen.

För min del är jag övertygad om att fackföreningsrörelsen har en stor del av ansvaret.