Det råder ingen tvekan om att Alliansens valseger berodde på mediernas makt över vilka frågor som tas upp – företrädesvis såna som angår en storstadsmedelklass med rutavdrag.

Men det finns en ännu djupare problematik, som nu måste diskuteras.

Att politiken så till den milda grad flyttats från sakfrågor till personfrågor.

För en utomstående betraktare måste det se ut som att vi vart fjärde år väljer kungar/drottningar med absolut makt. Inte en parlamentarisk riksdag med uppdrag att tolka och påverka samhällsutvecklingen.

Det är i det läget en nolla som Fredrik Reinfeldt kan framstå som en statsman därför att han håller den rätta, låga profilen och i princip inte säger nånting, medan i skymundan hans destruktionsingenjörer monterar ner samhället och säljer ut till extrapris.

Och mot honom Mona Sahlin, som metodiskt utmålas som ett svagt kort, inte minst i den kvällstidning som LO är delägare i.

En systematisk dramaturgi, som bygger på ansikten och handlar om trovärdighet.

För att säga det rent ut: en dokusåpa, byggd på bortröstning, alls inte på politiskt innehåll.

Och resultatet, när finalen väl är över, blir ett slags konstig underordning.

Vi är då som undersåtar till dem som bestämmer, även om vi fortfarande har kvar rätten att protestera (om än inte så många forum för protest).

Vi har nämligen i allmänna val överlåtit vår makt till det ansikte som vunnit, och som därmed har rätt att fippla obehindrat med de verkliga politiska frågorna, sånt som fördelningspolitik, arbetsmarknad och bostadssegregation. Och ett och annat krig i frihetens namn. Och vad de nu kommer att hitta på.

Ansiktifieringen är inte bara ett oskick, den är ett styrelseskick, nånting som har efterträtt demokratin.

Och det kastar oss undersåtar tillbaka i omyndighet, när finalen väl är över och resultatet av bortröstningen är klart.

Närmare bestämt hamnar vi i underordning, inte till Reinfeldt – han är bara en flintskallig projektionsskärm – utan till de ekonomiska realiteterna, till en värld styrd som ett storföretag. Ajöss, tanken på ett samhälle!

Ja, ansiktifieringen har drag av diktatur. Popularitetsomröstningar ersätter sakpolitiska och ideologiska diskussioner. Och legitimerar sen vilka maktfullkomliga beslut som helst under regeringsperioden, på områden som ofta inte alls diskuterades under valrörelsen.