Nu ska partiets katastrofala och usla valresultat granskas under krisartade former i en kriskommission har jag förstått. Är det egentligen så begåvat att klä oss själva i säck och aska och forma en självbild av ett parti med en misslyckad politik?

Det kanske helt enkelt är så att en majoritet av väljarna inte tycker som oss just nu. Det kan också vara så att den borgerliga alliansen faktiskt är skickligare än oss på att vinna val, inte tack vare sin politik utan trots den.

Men katastrof och kris i socialdemokratin, nej. Det som hände var att Sverigedemokraterna kom in därför att övriga partier bjöd dem på en gigantisk varumärkesreklam. Annars skilde det ju inte så mycket mellan höger- och vänster-alternativen.

Att många väljare inte attraheras av jämlikhet just nu är kanske inte så konstigt. Under en lång följd av år har utvecklingen gått mot mer och mer marknadslösningar på bekostnad av politiskt bestämda fördelningslösningar.

Det har vi dessutom bidragit till själva i regeringsställning vilket förvirrat många människor. Många så kallade avregleringar har knuffat politiken högerut, exempelvis friskolorna, järnvägen, elmarknaden, sjukhusen med mera. Det är klart att det grumlar till jämlikhetsidén.

För att inte tala om EU:s påbörjade avreglering av kollektivavtalen som tvingar fram marknadslösningar också på arbetsmarknaden, det område som historiskt varit arbetarrörelsens flaggskepp, för att hålla marknaden borta.

När den generella välfärdsidén urholkats tillsammans med försvagning av kollektivavtalen och facken blir det förstås mycket svårare att vinna stöd för jämlikhet. Då börjar folk se enbart till sitt eget kortsiktigt bästa.

Jämlikhet som politisk idé är dramatiskt mycket svårare att driva jämfört med marknadsliberalismens individuella valfrihet. Vi måste ständigt försöka göra trovärdigt att det som kortsiktigt förefaller dåligt för en enskild individ är det som långsiktigt kan vara det bästa för alla.

Marknadsliberalerna säger alltid att det som kortsiktigt är bra också är långsiktigt bra och om det inte blir bra för alla får man skylla sig själv. Det är ett betydligt enklare budskap att ta till sig.

De rödgrönas förslag på höjning av bensinskatten i valrörelsen var ett övertydligt exempel på hur svårt det är med en kortsiktig åtgärd för långsiktig nytta. För de väljare som är politiskt genomtänkta fungerar idépolitiken.

De tar ställning till en politisk helhet och förmår välja det som sammantaget attraherar.

De väljare som inte har formulerat ett politiskt sammanhållet ställningstagande är förstås mera känsliga för kortsiktiga och förenklade budskap som passar det marknadsliberala budskapet bäst, i synnerhet nu när klassröstningen minskar.

Årets valrörelse innehöll mängder av styckvisa politiska erbjudanden som var nästan omöjliga att foga samman till en politisk helhetsidé och framstod i bästa fall som principer mer än en ideologisk färdriktning. Med detta varuutbud av förslag, där medierna — inte minst tv — kom att utgöra ett gigantiskt marknadstorg, hamnar debatten på borgarnas hemmaplan där väljarna erbjuds välja mellan de politiska extrapriserna för dagen.

Socialdemokratin ska inte lockas in i den typen av torftig politisk debatt. Men om man nu ändå gör det är det ju dumt att erbjuda direkt impopulära förslag.

Moderaterna har förstått det och avstår från att försämra las trots att de inget hellre vill än att avreglera arbetsmarknaden också från denna störning. Men de låter bli därför att de inser att det är impopulärt och skulle sannolikt försvåra att vinna val.

Kanske skulle de rödgröna resonerat på motsvarande sätt när det gäller rut-avdraget och en del andra humörsänkare och tidigt koncentrerat sig på alliansens svagaste punkt nämligen sjukförsäkringen.

Socialdemokratins helt avgörande berättigande är att utgöra jämlikhetsalternativet i svensk politik. Uppgiften i framtiden är att driva och förpacka den politiken så att den blir synlig och begriplig för människor. Detta måste göras med starkt självförtroende. Då duger det inte att ängsligt hänga en katastrofkvarnsten runt halsen.

Det nya som behöver utvecklas är miljöpolitiken med målet att bli bättre än miljöpartiet på miljöfrågorna. Det är den frågan som i framtiden kommer att vara avgörande för människor både på ett globalt och individuellt plan.

Marknadslösningar fungerar inte ensamt på miljöproblemen. Det krävs också politiska regleringar och fördelningspolitik och då är arbetarrörelsens lösningar svaret. Men då måste arbetarrörelsen ha riktigt hög trovärdighet i miljöfrågorna.

Det är alldeles för osäkert att förlita sig på att Miljöpartiet kan vara ett stödben till Socialdemokraterna i miljöpolitiken. Däremot kan båda partierna tillsammans bli en stark politisk kraft i framtiden utan att Miljöpartiet kan idka utpressning på socialdemokratin i exempelvis arbetsmarknadsfrågor.

Vad är det då för fel på partiets miljöpolitik i dag? Många skulle jag vilja påstå. Partiet måste bland annat ta till sig ekologisk kunskap om naturen, förstå ekologiska sammanhang, värna också om det lilla och kunna prata om detta lika trovärdigt som om barnbidragen.

Exempelvis älskar alla människor fågelsång på våren men då måste vi också förstå att fåglar flyger från Afrika till häckningsplatser i Norden därför att det finns mängder av mygg att föda upp ungarna med. Det är enda skälet till att de flyger hit. Alltså måste vi vara rädda om myggen och tvestjärtar och fjärilslarver om vi vill ha fåglar omkring oss. Har vi någon politik för detta?

Naturen exploateras på ett sätt som tränger undan arter med följden att rika naturområden kommer att bli något exklusivt i framtiden. Vem tror att allemansrätten är ohotad om markägarna vill ha denna exklusivitet för sig själva och vilka marknadskrafter kommer då att utlösas.

Partiet måste nu formulera en politik för både de näraliggande och de globala ödesmättade miljöfrågorna. Finns det med i kriskommissionens uppdrag?

Hans Karlsson
Före detta avtalssekreterare, LO,
och arbetsmarknadsminister (S)