Moderaterna gjorde sitt bästa val på ett hundra år och socialdemokraterna gjorde sitt sämsta. Från att länge ha varit det klart största partiet i varje val delar nu socialdemokraterna förstaplatsen med det gamla högerpartiets arvtagare.

Valutslaget är så dramatiskt att talet om ett historiskt val är befogat. Men innebär också valutgången ett epokskifte i svensk politik?

Svaret på den frågan är inte uppenbart. Svaret får vi får först om fyra år. Skulle socialdemokraterna då göra ett lika dåligt val som i dag kommer det politiska landskapet i grunden att ha förändrats. Lyckas socialdemokraterna återkomma med förnyad styrka kommer de borgerligas styre att framstå som en parantes.

Moderaterna har i årets val lyckats med konststycket att tvätta av sig stämpeln som de rikas parti. I sin retorik har de hävdat att det är möjligt att värna både välfärden och samtidigt sänka skatterna. Att budskapet skorrar falskt och framstår som direkt cyniskt med tanke på de hårdhänta besparingarna i a-kassa och sjukförsäkring är något som majoriteten av väljarna verkar ha översett med.

Det är trots allt inte så förvånade att moderaterna kunnat gå stärkta ur årets val. På pluskontot har de kunnat räkna in en skicklig hantering av en globala finanskrisen, till stor del möjliggjord genom att finansminister Anders Borg kunde utnyttja de enorma ekonomiska buffertar som byggts upp under Göran Perssons tid.

Valrörelens extrema inriktning på plånboksfrågor har också gynnat moderaterna. För den väljarmajoritet som har haft ett arbete har den privata ekonomin utvecklats bra. Kombinationen av stora inkomstskattesänkningar, fackligt framförhandlade reallöneökningar och osedvanligt låga bolåneräntor har medfört att många hushåll haft en bättre ekonomi än på länge.

Moderaterna har lyckats bibringa många väljare föreställningen att de aldrig kommer att bli gamla, aldrig kommer att bli sjuka eller aldrig kommer att sägas upp från sitt jobb. Så underbar blir dock aldrig tillvaron.

Om moderaterna ska bli trovärdiga som välfärdens väktare måste de ta itu med de problem de hittills skjutit framför sig: en permanent långtids- och ungdomsarbetslöshet, ett växande antal personer som ska kastas ut från sjukförsäkringen, en tilltagande bostadsbrist och en underfinansierad vård och skola.

För socialdemokraterna är valnederlaget bittert. För två år sedan pendlade partiet mellan 42 och 45 procent i opinionsmätningarna. Allt tydde då på att partiet i årets val skulle kunna komma tillbaka i gammal god stil. Så blev det inte.

Efter det att den röd-gröna koalitionen presenterades i oktober 2008 har socialdemokraterna tappat väljare i opinionsmätning efter opinionsmätning. Väljarborfallet har inte kompenserats av en motsvarande uppgång för vänsterpartiet och miljöpartiet, även om det senare kunde notera en uppgång i årets val.

Socialdemokratins misslyckande kan förstås inte enbart skyllas på det röd-gröna samarbetet. Men utan tvivel har det spelat en stor roll för valnederlaget. I stället för att koncentrera sig på att utarbeta egna program på viktiga politikområden har mycket av partiets kraft gått åt till att prata sig samman med de tilltänkta koalitionspartierna. Betecknande är att många socialdemokratiska valarbetare var oklara över partiets politik också under de sista hektiska kampanjmånaderna.

Om det röd-gröna samarbetet kommer att fortsätta borde samtliga partiledningar fundera över formerna för detta. Utrymme måste skapas för varje parti att gå fram med självständiga valprogram. Det är knappast nödvändigt att visa upp en enig fasad i alla frågor inför ett val.

Socialdemokraterna förlorade valet 2006 för att man inte trovärdigt kunde visa hur partiet ville bekämpa arbetslösheten. Mot denna bakgrund skulle man ha kunnat vänta sig att arbetslösheten skulle ägnats ett större utrymme i utformningen av partiets ekonomiska politik. Socialdemokraterna förde utan tvivel fram bättre idéer än de borgerliga, men de motsvarar knappast de krav som väljarna har på ett parti som alltid haft arbete åt alla som ett överordnat mål.