Den borgerliga regeringen har under valperioden genomfört stora inkomstskattesänkningar för dem som har ett arbete. Många som fått del av skattesänkningen har säkert uppskattat den. Det är alltid trevligt att få mer pengar att röra sig  med. Baksidan av myntet är förstås hur skattesänkningen finansierats. Regeringen har använt sig främst av tre källor.

Man har tvingat fram besparingar i offentlig sektor. Det har lett till uppsägning av lärare, vårdpersonal och andra offentliganställda. För det andra har införts en särskild straffskatt på pensionärer, arbetslösa och sjuka. Och slutligen har regeringen genomfört omfattande besparingar i a-kassa och sjukförsäkring.

Regeringen vill ge sken av att inkomstskattesänkningen skapat nya jobb. Men det är en ren bluff. Det så kallade jobbskatteavdraget, som regeringen kallat skattesänkningen,  har hittills inte skapat ett enda nytt jobb och kommer förmodligen aldrig att göra det, annat än högst marginellt.

Inte heller regeringens egna ekonomer påstår att jobbskatteavdraget hittills gett några nya jobb. En del av dem tror dock att jobbskatteavdraget långsiktigt -– läs först om flera år – kan bidra till att öka arbetsutbudet med omkring 70 000 personer. Men detta är mest en from förhoppning, som följer av en teoretiskt modell med många orealistiska och obevisade antaganden.

Att öka utbudet av arbetskraft i en lågkonjunktur ger inga jobb, därom är alla ense. Enda effekten av att fler söker arbete när inga jobb finns att få är ju att kön av arbetslösa växer.

Men i en framtid, under en stark högkonjunktur med brist på arbetskraft, kan kanske ett jobbskatteavdrag få fler att söka jobb, hoppas regeringens ekonomer.

Men förutsättningen är då, vilket ekonomerna också ärligt medger, är att de arbetssökande under en högkonjunktur (!) kan tvingas att arbeta till lägre lön än vad avtalen ger. För om de inte gör det kommer riksbanken för att motverka inflation kraftigt strama åt ekonomin genom att höja räntan.

Mer sofistikerad än så är inte teorin. Men den har blivit regeringens ursäkt för att inget göra. I stället för att försöka avhjälpa dagens höga arbetslöshet drömmer regeringen om att i nästa högkonjunktur kunna skapa ännu fler lågavlönade jobb än vad vi har idag.

Inte nog med att detta är en torftig och uppgiven framtidsvision. Som ekonomisk teori strider den mot all vår erfarenhet.

Vårt välstånd bygger på att vi satsar på produktiva jobb och att alla ges en rättvis andel i det gemensamma arbetets avkastning. Tummar vi på den målsättningen blir vi alla fattigare och det är dit en fortsatt borgerlig politik kommer att föra oss.