Radion i köket står och sprakar men plötsligt, helt klart, hör jag Maud Olofssons säregna stämma:

– Om det är en tvist om uppsägningen, så är det ju en stor kostnad för arbetsgivaren om han ska fortsätta betala lön. Då har vi sagt att då skulle den där arbetstagaren kunna gå på a-kassa, säger hon till Ekots reporter.

Jag stannar till i mitt diskande, hajar till. Vadå? Centerpartiet vill alltså att de anställda ska bestraffas innan tvisten ens är avgjord, och detta i fall då det inte finns lagligt stöd för att säga upp den anställde.

– Jamen, det är ju så att ibland passar man inte på en arbetsplats, fortsätter Olofsson.

Hm. Jag ser genast två problem.

➊ Ingen anställd kommer att våga ta en diskussion med chefen framöver på grund av rädsla för fattigdom. (Om inte Maud Olofsson vet det vid det här laget, så kan jag berätta att det är väldigt svårt att försörja sig och sin familj på ersättningen från a-kassan).

➋ Den halva miljon arbetstagare som lämnat a-kassan. Glömde hon dem?

Mauds utspel denna lördag var en blixtkontring mot Vänsterpartiets förslag om att höja arbetsgivaravgiften för de arbetsgivare som missbrukar visstidsanställningar.

I dessa tider haglar nämligen utspelen i de politiska rummen. Det är bara några dagar kvar till valet och det gäller det att utmärka sig. Det ena radikalare förslaget efter det andra presenteras.

Miljöpartiet ligger bakom förslaget om clowner på äldreboenden, Folkpartiet har föreslagit burkaförbud i skolorna, S-företrädare gav förslag om butlers i tunnelbanan och Vänsterpartiets Lars Ohly fick nog flera partimedlemmar att haja till när han föreslog sänkt skatt för fotbollsproffs.

Men det är inte bara inför val som det kommer oväntade utspel. Jag vill särskilt påminna om Moderaternas utmärkelse ”Årets arbetare 2006”.

Jag kan se framför mig hur det hela gick till. Hur den då nyvalde arbetsmarknadsministern i ren iver kastade fram förslaget att partiet skulle hitta den ultimata arbetaren. Och hur någon journalist som var med vid tillfället direkt höjde på ögonbrynet och antecknade. Hur resten av partifolket vid bordet satte kaffet i vrångstrupen, och sedan med ett tillkämpat leende förklarade att partiet gärna ville belöna arbetarna. Inte med högre löner och bättre arbetsvillkor, utan med en lunch med arbetsmarknadsminister Littorin.

Det kommer med all säkerhet att komma fler utspel de närmaste dagarna. Och det kan bli riktigt roligt. Men, det är skratt som kan fastna i halsen.

Det finns förslag – som om de blir verklighet – kommer att förändra vårt samhälle totalt.

Anna Norling