Fadd gråhet och ömma känslor

Under 1930-talet begår en grupp, som senare kommer att kallas för Sala-ligan, fem rånmord.

Initiativtagaren till dåden hette Sigvard Nilsson; han bytte så småningom namn till Thurneman som kan vara ett anagram för ”manhunter”.

Det har kommit flera böcker om Sala-ligan, nu har Arne Sundelin skrivit romanen Fallet Thurneman. I ett efterord beskriver Sundelin att han egentligen varit fascinerad av Sigvard Thurneman sedan han var barn: ”Det var min barndoms skräckhistoria”. Precis så som barn kan bli fascinerade av bröderna Grimms exempellöst grymma sagor, tänker jag mig.

Romanen bygger på ett rikt undersökningsmaterial, läkarjournaler, rättegångsprotokoll, mikrofilmer som berör vad Sala Allehanda skrev om dåden. ”Fallet Thurneman” är berättelsen om en ytterst obehaglig man, som det märks att Arne Sundelin verkligen anstränger sig för att hålla på armlängds avstånd.

Man kan säga att romanens skrivsätt bitvis är kongenialt med Sigvard Thurnemans egenskaper, det är kyligt, protokollartat, återhållet, pedantiskt. Det finns en sorts fadd, uppräknande gråhet i boken som jag förknippar med känslolösheten hos huvudpersonen.

Men ibland uppenbaras stråk av värme, sprickor av färg, som när Sigvard skriver brev till sin mor från säkerhetsavdelningen på Säter, eller när han tänker på sin syster.

Sundelin har kanske planterat in sådana oaser för att man inte ska förfrysa, eller försöker han förstå hur en ond man samtidigt kan vara förmögen till ömma känslor?

Oftast möter vi dock den andre Sigvard Thurneman, han som paradoxalt nog bara är värd vår glömska. Överläkare Hehrne 1950, efter fjorton års förvaring av Thurneman:

”Var skall man vårda en samhällsföraktande mångmördare med så höggradiga psykiska defekter att han helt ställt sig utanför mänskligheten och vars abnormitet tillhör det mest höggradiga som västerlandet känner till under den tid, som egentlig psykiatrisk forskning bedrivits, om ej på fast paviljong? Varenda medlem av vårt samhälle har rätt att fordra det.”

Erik Löfvendahl