Att läsa Dan Browns Den förlorade symbolen är som att höra en maratonföreläsning av en speedad, alternativt gränspsykotisk, Harvardprofessor.

En svada av talmystik och analyser av antika språk uppställda i obegripliga scheman, blandas med de mest otroliga thrillerinslag. Som det med sonen som torterar sin far skjuter sin farmor och jagar sin moster i ungefär femhundra sidor.
Utan att någon av dem upptäcker att det är just sonen/släktingen bara för att han har smink och har ätit anabola steroider!

Ändå är boken läsvärd, eller iallafall läsbar. I detta bladder finns trots allt en del av substans och många cliffhangers, där själva den förlorade symbolen eller grejen eller ordet eller…

Jag ska inte avslöja vad det är, har en viss betydelse. Den handlar ju dessutom till stor del om frimurare och deras symboler, vilka faktiskt genomsyrar hela det amerikanska samhället. Bland mycket annat med det allseende ögat på dollarsedlarna.

Vid ett tillfälle hettar det dessutom till ordentligt då Brown avslöjar initieringsriterna till Frimurarna. Och detta stämmer faktiskt, det vet jag själv eftersom jag undersökte saken då jag skrev min roman Svart marmor.

Den hemske skurken ska just sända ut en film, tagen med en kamera i en peruk (!) vid en frimurarsammankomst, på hur bland andra två domare i högsta domstolen, representanthusets talman, tre senatorer, säkerhetsministern och CIA:s högste chef, diplomater och affärsmän lovar saker i stil med att: ”få halsen uppskuren, tungan utdragen med roten och kroppen begravd i havets grova sand” om man avslöjar någon av ritualerna för utomstående (eller gör något mot stormästarens vilja).

Men i boken stoppas utsändningen till TV bolag och nyhetsbyråer av CIA. Varvid en internationell katastrof undviks.

Bokens behållning är annars den, som det känns, ganska exakta beskrivningen av amerikansk överklass och framför allt av frimureriet.

Det är förvånande sällsynt att någon skriver i skönlitterär form om detta tidigare skrå för murare, som togs över av adeln i England i slutet av sjuttonhundratalet, och som lever kvar än idag, även i Sverige, med sin totalitära hierarki och sin närmast sekteristiska religiositet.

Att boken, om än något förvirrat, tar upp denna överklassens ännu levande fördemokratiska företeelse borde stämma till eftertanke.

Att skapa den ”Ordning ur kaos”, som de vill i boken, är väl en tanke. Frågan är bara till vilket pris?

David Ericsson