Under ganska lång tid har vi sett att ungdomars vilja att gå med i facket är vikande. Erfarenheten säger oss att de går med så småningom, när de får fast jobb. Men det innebär inte att utvecklingen inte är oroande. Vi måste satsa våra resurser för att vända utvecklingen.

 

Rapporten Facklig anslutning år 2009 visar att 40 procent av arbetare mellan 16 och 24 år är med i facket. Det är en minskning med en procent sedan året innan och 13 procent mindre än för tre år sedan. Av arbetarna i åldern mellan 25 och 29 år är 60 procent med i facket. Även det är en minskning sedan tidigare mätningar.

Unga blir svaga på arbetsmarknaden
Tendensen måste tas på största allvar. Vi vet att unga har en utsatt situation på arbetsmarknaden med mycket tillfälliga anställningar. Att facket då också saknas för dem som är mest utsatta manar till självkritik. Det gör att de unga får en än svagare position på arbetsmarknaden.

Den borgerliga regeringen driver en politik som tar från de unga och ger till de äldre. Regeringen pratar om välfärdens hårda kärna och lägger politiska förslag som är generationsdiskriminerande. Den som är under 25 år ska till exempel få lägre ersättning i a-kassan än den som fyllt 25 eller mer.

Arbetsgivarna skyller en stigande ungdomsarbetslöshet på lagen om anställningsskydd. Vi vet att ungdomsarbetslösheten framför allt beror på att det är ungdomarna som i högst utsträckning har visstidsanställningar, timanställningar och andra typer av lösa anställningsformer.

Splittrad bild
Ökad arbetslöshet bland ungdomar men färre är med i facket. Det är en olycksalig kombination för samhället, för oss som facklig organisation och så klart för de enskilda individerna och deras familjer.

När vi frågar ungdomar om deras inställning till facket får vi fram en splittrad bild som tyder på att det finns positiva tendenser men att vi inte når ända fram i våra strävanden. Det är frustrerande men däri ligger också vår stora utmaning:

 

• Fler unga har haft kontakt med facket men färre har fått frågan: Vill du gå med?
• Fler kan tänka sig att gå med men färre är med.
• Många unga hoppas att det ska gå bra för facket i framtiden.
• Varannan tillfrågad kan tänka sig att värva en kompis men varför gör de inte det?

Ett mycket bra exempel på vad vi redan gjort för att förbättra för och värva landets ungdomar till facket är den hjälptelefon som har funnits sedan början av 1990-talet. Vårt arbete med sommarjobbande ungdomars villkor är viktigt eftersom vi på så sätt kan förbättra situationen för en grupp som är extra utsatt på arbetsmarknaden. Att öka kunskapen hos unga om facket är också viktigt och vi har under det senaste året jobbat med skolpatruller på gymnasiet där eleverna informeras om sina rättigheter på jobbet.

Att förbunden har elevmedlemskap för elever som går på gymnasieskolans yrkesprogram är en annan mycket viktig del i vårt arbete att värva unga.

Moderna metoder
Andra nya metoder för att organisera unga prövar Hotell- och restaurangfacket, som nyligen samlade uppsökare från hela landet i Stockholm för att där tillsammans gå ut och värva ungdomar.

 

Ett annat exempel är Handels som arbetar med fokus på att värva ungdomar i storstäderna. Handels arbetar också med specifika webbplatser och mycket riktad information.

Det handlar om att möta ungdomar i skolorna och på deras arbetsplatser och på nätet. Men också om att vuxna människor pratar väl om facket med våra ungdomar.

Som fackligt aktiva är det vårt ansvar att varje gång som vi träffar på en ung person fråga: Är du med i facket? Kom med du också! Ska vi kunna vara världens starkaste fackföreningsrörelse även i framtiden kan vi inte mista ungdomarna. Särskilt viktigt är det i storstäderna där tappet märks tydligast.

Vår välfärd bygger på att var och en bidrar efter förmåga och får efter behov. Om vi vill hålla fast vid den principen måste det växande utanförskapet som drabbar dagens ungdomar och morgondagens vuxna brytas. Som facklig organisation är vi en kraft för förändring och en kraft för att stärka löntagarna.

Arbetet med att öka organisationsgraden bland ungdomar är vårt gemensamma. Därför måste vi ta stöd och hjälp av varandra för att nå dit vi alla strävar. När var och en bidrar med sin del i en gemenskap som utstrålar kraft och engagemang kommer den negativa utvecklingen att vändas till framgång – vår gemensamma framgång.

 

Wanja Lundby-Wedin
LO:s ordförande