KRÖNIKA. Jag har fått renoveringsstöd för min kolonistuga!

Den är från 1912. Helt intakt. Den enda i sitt slag av alla de 140 som tillhör Eriksdalslundens koloniträdgårdsförening på Söder i Stockholm. Som inte byggts om eller byggts till vill säga.

Den liknar en lekstuga och har sin veranda bevarad och sin inredning med väggfasta förvaringsbänkar.

Det var nära ögat att den hamnat på Skansen när Hasse Alfredsson var chef. Då skulle det stått en friggebod från 1997 på dess plats.

Men nu fick den stå kvar i sin ursprungsmiljö.

Som tur är.

Fått upp ögonen
För i grevens tid har Länsstyrelsen i Stockholms län fått upp ögonen för att även dessa små stugor har ett särskilt kulturhistoriskt värde och att de speglar en svunnen tid, nämligen det samhälle som skapade dem.

Även arbetarklassen i städerna skulle ha möjlighet till rekreation och odling för husbehov. Inte minst viktigt blev det under de två världskrigen.

Idag är kolonirörelsen en av Sveriges största folkrörelser.

De gamla är borta
För 20 år sedan när vi övertog koloniträdgården var grannarna vithåriga damer och herrar, som intensivodlade sina trädgårdar.

En nästan blind 83-årig f d porslinsmålerska på Gustavsberg hade haft vår trädgård sen 1930-talet, prisbelönad för sina fantastiska rosor. Annars odlade hon enbart grönsaker och potatis.

De gamla runt oss är borta, liksom deras odlingskultur och flera små stugor.

Huset på andra sidan gången ersattes av ett nytt så sent som i oktober i fjol.

En del hus är faktiskt, men förlåt, okänsliga klumpedunsar.

Bättre sent än aldrig
Vem vill inte förtränga småstädernas 60-talmiss. Domusvaruhusen. Bra att Länsstyrelsen vaknat!

Bättre sent än aldrig, tänker jag lite stolt under syrenerna på verandan i mitt kulturarv.

Ingela Bendt
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn