BOKNOTIS. Jag födde barn för sju månader sedan. I ett och ett halvt års tid har jag läst på om graviditet, och särskilt har jag sökt efter feminister som tänkt till om denna svårfångade erfarenhet att bära och föda barn.

 

Och nu längtar jag efter politik.

Det kan låta motsägelsefullt, för en av feminismens stötestenar är ju att det privata är politiskt: graviditet, om något, borde väl kunna göras till exempel på det? Men den feministiska diskussionen avslutas ofta innan politiken formuleras.

 

Hur ska politiken se ut?

Så är det också med Ulrika Lorentzis bok Gravid – något bara kvinnor kan.

 

Genom lyhörda intervjuer och spännande textanalyser diskuterar hon detta som bara kvinnor kan, på jakt efter att avtäcka alla de normer som omgärdar graviditet och föräldraskap.

 

En av Lorentzis poänger är att graviditeten utmanar idén om individen som en autonom varelse, det mest eftersträvansvärda i liberal ideologi.

 

Hon avslutar sin annars tankeväckande bok med att efterlysa en politik som tar hänsyn till kärleken och omsorgen. Men hur den ska se ut, det vet hon inte. Förutom att föräldraförsäkringen ska delas lika.

 

Vem vågar gå vidare?

Jag önskar att någon vågade gå vidare med kritiken mot den autonoma individen.

Hur mycket av föräldraskapet kan vi istället göra till en kollektiv angelägenhet? I vissa länder ammar väninnor varandras barn, en gemensam form av det intima omhändertagandet.

I ett svenskt sammanhang är det en verkligt utmanande idé, men ingenstans har jag läst feminister som kommit med förslag av den typen.

 

Bok: Graviditet – något bara kvinnor kan.

Författare: Ulrika Lorentzi.

Förlag: Atlas.

Rebecca Selberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn