TEATERRECENSION. För den som saknar såväl rötter som identitet är det svårt att föra en politisk kamp. Det är en av många tankar jag bär med mig efter att ha sett den nordiska teatergruppen Mindgroups experimentella föreställning Hunger på Stadsteatern i Göteborg.


Föreställningens titel anspelar på de massiva hungerdemonstrationer som genomfördes i Göteborg 1917 och ledmotiv är dramatikerns Kent Anderssons sång om hungerdemonstrationerna som skrevs på 1970-talet, "Sången om brödupproret".

Det formligen kryllar av den här typen av referenser till arbetarrörelsens historia i föreställningen och det mer eller mindre uttalade syftet är att liksom nyss nämnde Kent Andersson förnya den politiska teatern.

Och på 2000-talet görs detta genom postmoderna formexperiment.


Tre generationer
Hunger är således en polyfon kabaréföreställning där fiktiva och dokumentära scener och röster från olika tidsperioder blandas på scen.

I centrum står tre generationers kvinnor som ger varsitt vittnesbörd om möjligheten till samhällsförändring.

Det är 68-generationens solidaritet och framtidstro, det är punkens dystopiska uppror och det är 2000-talets dåliga samvete som i brist på hopp väljer individualism och shopping framför kamp.


Trots föreställningens historiska medvetenhet vågar man dock inte, eller också förmår man helt enkelt inte, att dra linjen från 1917:s hungerdemonstrationer till dagens vänsterrörelser.

Klassperspektivet lyser med sin frånvaro.

Kannibalism
I stället låter man nutidsmänniskan stå ensam, utan identitet och rötter, och hennes hunger handlar om gemenskap och kärlek.


I den bisarra avslutningsscenen är det således en kärlekstörstande man i centrum.

Hans dröm är att stycka och äta upp en annan människa. Endast så kan hans hunger stillas eller som slaktmästaren säger i föreställningen: Det är det närmaste man kan komma en annan människa.


Sjuk humor
Men trots att det är en haltande och ofta besvärande klyschig föreställning är jag ändå besegrad halvvägs in i den.

I flera av scenerna lyser skådespelarna av spelglädje och den svarta och ofta sjuka humorn får mig, och resten av publiken, att gapskratta.

Det var länge sedan jag hade så roligt på teatern. Det påminner nästan om Monty Python.


Kanske är det så man ska förstå Mindgroups arbete. I den saliga röran av tankar och utspel finns guldkorn för var och en att ta med sig hem.

Jag tar bland annat med mig scenen där en kvinna tar på sig plagg efter plagg med kläder tills hon knubbig likt en Michelingubbe eller astronaut dansar till filmisk musik.

Bisarrt och smått klyschigt om identitetsbyte och tomhet, men ända fruktansvärt bra framfört.

Carl-Magnus Höglund
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn