KRÖNIKA. Efter en debattglad höst där kulturkonservativa velat skilja konst och politik åt, gör tidskriften Glänta tvärtom och avslutar 2008 på ett välkommet sätt: genom att samla ett gäng texter som alla undersöker konstens politiska potential – ljusår från den slitna tanken om att allt är politiskt.

Cecilia Sjöholm vänder sig till Hannah Arendt, en filosof man inte vanligen förknippar med estetik, och finner tanken om konstverket som förutsättning för att ett öppet politiskt rum överhuvudtaget ska kunna existera.

Det låter abstrakt, men är i själva verket högst konkret: vi kan inte ha ett öppet politiskt klimat om inte konsten med dess förmåga att vända på perspektiven bereds plats. Konst som skydd mot dogmatism, om man så vill.

Det omöjliga
Carin Franzén vill lämna tanken på att allt är möjligt i konsten och omvänt lyfta fram det omöjliga som konstens politiska sprängkraft.
Jag tror hon är något på spåren. Det är kanske bara i konsten vi kan identifiera och närma oss det möjligas gränser. Utforskandet av det omöjliga som berättelsens drivkraft.

Franzén menar också att estetikens politiska potential står att finna när konsten är befriad från just ideologiska krav.

Naturligtvis är det så.

Förändring
Lika lite som konst är synonymt med politik, bör varje konstverk ha ett politiskt uppdrag. Men konstens funktion i våra liv – som ögonöppnare, som utpekare av nya (o)möjligheter – ger ringar på vattnet.

Och det som förändrar oss som människor förändrar i förlängningen också politiken.

Och det är väl ingen som vill skilja också människan från politiken?

Therese Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn