Glasriket krackelerar

Glaskonstnären Ulrica Hydman-Vallien är glad över osthyvelprincipen: att företagets alla fyra glasbruk blir kvar. Nu när efterfrågan är svag har hon själv tid att utveckla nya produkter: ”Vi måste krympa och göra det bästa glaset i världen.”

REPORTAGET Halv tolv ringer fabriksklockan: Lunchrasten är slut och arbetslagen intar verkstäderna i hallen. Som i vilken industri som helst. Förutom det där med konsten och – som en del säger – magin.

Åfors glasbruk: punktlighet och effektivitet och var man på sin plats. Osäkert, som på så många platser denna januaridag 2009. Dagen då Barack Obama för första gången vaknar som president, med uppdrag att hantera en rekordstor statsskuld. Dagen då massmedier berättar att tyska regeringen förväntar sig den värsta recessionen sedan andra världskriget och att Ericsson varslar 5.000 anställda.

Om det är som IF Metallklubbens ordförande Anders Andersson säger: ”att driva industri är alltid en strid på kniven”, så är den striden extra tuff nu.

Bruk och konst
Miljön inne i glasbrukets röda tegelbyggnad är brusig, kamratlig, slitig (när någon visar en skada på underarmen stryker genast fler över ömma punkter mellan handen och armbågen). 

Som på vilken industri som helst, men ändå inte. Bilar i glas smyckar en stolpe. En nätkorg är full av vasskärvor. Graffiti på en vägg: ansikten som tjuvröker. Stilen känns igen som konstnären Ulrica Hydman-Valliens. (Men vem som har roat sig med målningen är det ingen i närheten som vet.)

Bruket är också konst. Produktionen är en del av Sveriges export – men också en del av kulturarvet: av det småländska glasriket som nu har runt 15 bruk igång. Och det går inte riktigt att jämföra med annan industri:

– Vi med vår stolthet brukar säga att man inte kan det, säger Anders Andersson.

Hantverksmässigt
Det är inga maskiner som gör jobbet. Det är Christer Erlandsson, Åke Edvardsson, Christos Papadopoulos och Jens Gustafsson som gjuter fyrkantiga glastavlor med ansikten inuti, konstnären Bertil Valliens Black elements. I ljudlös interaktion avlöser de varandra med svart glas, ansikten, genomskinligt glas. De fångar an, klipper av, ringlar ner, klipper av. Sätter på grytlappshandskar, vänder formarna. Medan deglarna gapar röda: 1 260 grader.

Det är arbetare med unik kompetens och känsla för glas, men det är också minnen. En morfar som blåst glas på Målerås bruk. Eller en pappas tre bröder som alla jobbat på Åfors. Eller som Anders Andersson berättar:

– Pappa var glasblåsare och mamma sålde glas i butiken här bakom. När fabriksvisslan ven visste vi barn att det var dags att springa hem och äta frukost.

Att han blev glasblåsare, ja, ”det satt i generna”.

Nya tekniker
Det är också Ulrica Hydman-Vallien och glasmästaren Ingvar Karlsson som testar nya tekniker i ett hörn av hyttan. Ulrica håller upp ett glas med blomsterkrans om foten, synar det.

– Ett vackert glas utan färg har vi inte gjort här sedan 1800-talet, säger hon.

Nu när efterfrågan dalar har hon tid att skapa.

– Det kommer att kosta kulor det där, verkligen kosta kulor, säger Anders Andersson.

– Jag tänker inte så nu, det är nästa steg, säger konstnären.

Hon beskriver företagets situation som ”inte helt livsfarlig”: Den värsta skrämselhickan efter hot om konkurs och nedläggning har lagt sig.

– Vi har varit för stora, vi måste krympa och blåsa det bästa glaset i världen, säger hon.

Dålig försäljning
De vet alla att glaset säljer för dåligt. En del nämner elektronikprodukterna, att de slagit ut glaspjäserna som fingåvor.

De vet att 200 anställda på Orrefors Kosta Boda är varslade varav 27 på Åfors. Om de som får gå heter Christer eller Christos eller något helt annat vet de däremot inte. Förhandlingarna har bara börjat.

Jens Gustafsson bor med familjen (två barn och en fru som studerar) några mil bort, i Nybro. Blir han arbetslös måste de hitta en billigare lägenhet, tror han.

Utbildningsstöd
Några av glasblåsarna tycker definitivt att regeringen borde stödja glasindustrin, så speciell som den är. Utbildningsstöd vore ypperligt, bäst vore en utbildningsverkstad på företaget, tycker flera.

Men Jens velar:

– Det är synd om ett så gammalt hantverk ska gå i graven, men ska de sponsra måste de ju sponsra alla som har det svårt, säger han.

I västra infarten till Nybro, ”staden i Glasriket”, står en blommande spira i blått glas: en symbol för envis överlevnad. Hopp och framtidstro behövs, enligt Inger Rydbrink, kommunfullmäktiges ordförande, som invigde skulpturen strax före jul.

Lokalproducerat
In mot centrum syns glaset på fler ställen: Bertil Valliens Bro bro breja smyckar Salutorget. I Stadshusparken lutar sig en drös stänger med glasbubblor mot varandra. Inne i kommunhuset visar socialdemokratiska kommunalrådet Markus Lund sitt rum: Allt är lokalproducerat och en del är lokalblåst, som den blå skålen på bordet och den graverade vasen på hyllan.

Markus Lund gillar inte att regeringen särbehandlar bilindustrin. För hans kommun – och för Sverige, tycker han – är träindustrin viktigare. Glaset är också viktigt: Det sysselsätter bara 300 av kommunens invånare, men värdet är desto större.

Utomlands är det få som känner till Nybro. Säger han ett par mil från Orrefors (där han också är född) ger det gensvar direkt. Glaset har en fantastisk positiv klang, det säljer Sverige, anser han.

Kravbrev
I ett brev till regeringen har regionen krävt åtgärder: Kommunerna vill ha stöd för att kunna köpa in glasindustrins arkiv med skisser, glas och fabriksdetaljer. 33 miljoner som Orrefors Kosta Boda vill ha är fö
r mycket i det kärva läget, men det är en riksangelägenhet, tycker företrädarna.

Dessutom kräver de för både glas- och träindustrin statliga lånegarantier, regelverk för permittering och medel för kompetensutveckling (det tar tio år att lära upp en glasblåsare).

I november var näringsdepartementets Jöran Hägglund, Maud Olofssons statssekreterare, i Nybro. I veckan fortsätter diskussionerna med regionens företrädare i Stockholm.

Strukturomvandling
Strukturomvandling är ofrånkomlig, anser Markus Lund.

– Men man blir ledsen när man ser hur regelverket i övriga Europa ser ut. Man borde ha hyfsat lika system, säger han och syftar på statliga permitteringsavtal.

Med ännu hårdare satsningar på spjutspetsen konstglaset, på konstnärer och på att stärka varumärkena är han ändå övertygad om att glasindustrin har en framtid.

För Markus Lund har glaset ett också personligt värde: Han är själv glasblåsare. Få borgmästare delar det med honom, tror han. Den blå skålen på bordet har han gjort i produktion på Orrefors. Vasen är egen design och hans hustru som är gravör har smyckat den. Glaset är magiskt, det drar, säger han och drömmer om att någon gång starta en egen firma med sin fru. Som hans gamla industrijobb, men ändå inte.

Och hittills har de små glasbruken i bygden klarat krisen bättre än de stora.