KRÖNIKA. Man behöver bara gå fram till pocketbokhyllan i snabbköpet för att hitta den: törsten efter ond verklighet. Nästan alla bästsäljare har det gemensamt att de beskriver elände. Som visserligen kan ha motpoler som livsglädje och överlevnadskamp och villkorslös kärlek, men det är då bara en eftergift.

En lite fyrkantig psykologisk förklaring är att i en föränderlig tid behövs en fast punkt, en svart sanning som måttstock för allt annat i världen som är så flyktigt och motsägelsefullt.

Kvinnoförtryck, brottslighet, missbruk. Rejäla grejer. Ger trygghet att läsa om därför att det är på riktigt. Oavsett sanningshalt.

Längtan efter A-litteratur
Går man sen till kulturtidskrifterna finns en annan trend: en skog av armar som sträcks ut mot arbetarlitteraturen.

Först ut var Ord och bild, som övertygande länkade den experimentella poesins arbetslivsskildringar till toppmoderna sociologiska analyser.

Finlandssvenska Horisont gjorde en bred översikt över de nyaste arbetarförfattarna, full av pigga intervjuer och analyser signerade Peter Björkman.

Ordfront magasin avslutade året med ett specialnummer bara om litteratur, som bland annat innehöll en viktig artikel av Annina Rabe, där hon beskrev inte så mycket den politiska litteraturens återkomst som vårt behov av politisk litteratur.

”Och som någorlunda intellektuell är det nästan oundvikligt att inte längta efter mer politik, i en tid när den verkliga politiken gör allt för att befria sig från ideologi eller ens politik.”

Längst går som vanligt den oregelbundet utkommande upprorstidskriften Dissident, vars nummer 3 blandar idéhistoriska och vrålpolitiska essäer med anonyma texter vars huvudpersoner är ensamma själar fångna i det monotona arbetslivet. Dödsdrift och uppror sida vid sida, med höjdpunkt i ett manifest om ”proletär management”.

Respektabilitet och alienation
Boomens höjdpunkt återfinns i Socialistisk debatt när Magnus Nilsson gör en föredömlig läsning av Åsa Linderborgs bok om pappan, Mig äger ingen.

Utdrag ur boken får belysa dels en generell klasserfarenhet, dels två mycket specifika aspekter av densamma: respektabilitet och alienation.

Underlägsenhetskänslan gentemot borgerligheten gestaltas i faderns omsorg om att ha ett dockskåpsprydligt fönster ut mot gatan.

”Jävlar vad förvånade dom blev, kärringarna, om dom fick höra att här bor inget fruntimmer, här bor härdarmästare Leif Andersson!”

Nilsson tolkar: ”han upplever sin status som ifrågasatt. Och ifrågasättandet tycks ha med kön att göra”.

Bristen på självförverkligande under kapitalismen avtäcker Nilsson sen genom en känslig läsning av de passager i boken där Leif filosoferar över sin relation till arbetet.

Måste vara med på plan
Frågan man nu måste ställa sig är hur de här två trenderna hänger ihop. Törsten efter ond verklighet och behovet av arbetarlitteratur och politisk litteratur.

Inte att flera av de arbetarlitterära storsäljarna blivit det i kraft av sitt inneboende elände.

Men att arbetarlitteraturen behövs som kritisk instans, så att den redan genom att finnas med på plan komplicerar bilden av världens ordning.

Därmed kan eländet inte bara konstateras utan även pocka på förklaringar och förändring.

Dissident nummer 3.
Horisont nummer 4/2008.
OLM (Specialnummer av Ordfront magasin), december 2008.
Ord och bild nummer 3/2008.
Socialistisk debatt nummer 2/08.