ANALYS. Omsorgen om den svenska modellen betyder för de flesta att låta arbetsmarknadens parter ta ett stort ansvar för att förhandla fram branschanpassade avtalslösningar i stället för lag när det gäller allt ifrån löneökningar till arbetstider. För regeringen Reinfeldt har talet om den svenska modellens fördelar och omsorgen om densamma varit ett mantra och oviljan att lagstifta har framhållits gång på gång.

Senast demonstrerades oviljan att lagstifta när fackföreningsrörelsen hävdade att utslaget från EU:s domstol i Laval-målet  tvingar fram svenska lagändringar för att den svenska avtalsmodellen ska fungera. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin var inte särskilt ivrig, snarast ovillig, att ändra i den lagstiftning facken pekade på.

Men så kom den verkliga kovändningen. Dagen före julafton. Just när all nyhetsbevakning nästan tagit helg smög regeringen iväg de förslag av sjukförsäkringen som ska behandlas i riksdagen under 2008. Och nu var avtalade lösningar inte längre heliga.

Skapar förmånstak
Att lagstifta om maximerad sjukersättning till 75 procent oavsett vilka avtalade tilläggsförsäkringar som fack och arbetsgivare enats om var inga  bekymmer. I klartext: regeringen ämnar förbjuda fack och arbetsgivare att avtala om förmåner som går utöver 75 procent.

Och i de fall sådana avtal redan finns blir de ogiltiga alternativt sjunker den statliga ersättningen i motsvarande grad så att totalersättningen aldrig kan blir högre än de 75 procent regeringen satt som tak.

Hur den hållningen går att förena med uttalanden om betydelsen av den svenska avtalsmodellen och parternas omtalade frihet att under ansvar förhandla fram lösningar är oklart. Eller rättare sagt – det går helt enkelt inte.

Går ett steg för långt
Regeringens förslag är ett direkt ingrepp i avtalsfriheten på arbetsmarknaden. Staten agerar som en överordnad domare och överprövar vad parterna enats om i avtal och är redo att finansiera.

Att alliansregeringen vill begränsa försäkringskassans utbetalningar är en sak, men att genom lagstiftning förhindra fack och arbetsgivare att i avtal enas om komplettgeringar ter sig minst sagt artfrämmande och märkligt.

Förstår regeringen verkligen vad den gör? Om svaret är ja på den frågan framstår regeringens eviga prat om fördelarna med den svenska modellen mest som läpparnas bekännelse och de verkliga avsikterna framgår av de faktiska handlingarna.

Om svaret är nej på ovanstående fråga finns fortsatt hopp. Stödet för den svenska modellen kan då bäst uttryckas genom att förslaget dras tillbaka och parterna behåller sin frihet att träffa de uppgörelser de själva vill.