/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2007/a_adamo_5107.jpg
Amelia Adamo. Foto: Jurek Holzer/Scanpix.

När det hungrande folket ropade efter bröd i 1700-talets Frankrike, lär ju drottningen Marie-Antoinette ha undrat varför de inte åt bakelser i stället.

Historiskt korrekt eller inte, anekdoten ger onekligen en klar bild av gapet mellan härskande elit och dess undersåtar. När historien nu upprepar sig, kommer orden ur munnen på tidningsmakaren Amelia Adamo som ofta framhållit sin bakgrund som underordnad, både invandrare och arbetarklass. I dag är hon väl förskansad allra längst däruppe.

I en artikel i Göteborgs-Posten (16/12) om privatisering av vården bidrar hon, som invigningstalare på ett nytt sjukhem för rika barn i Stockholm, med ett uttalande helt i klass med den franska drottningens: ”Ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta den som köper en jättedyr Lexus. Att en del väljer att satsa sina pengar på sjukvård borde vara lika självklart”.

Om aningslöshet kan vara svår att skilja från cynism, är inskränkthet lättare att känna igen oavsett sekel. Myten om den fria viljan har i dagens nyliberala Sverige fått en ekonomistisk språkdräkt: en del ”väljer att satsa på” vård, andra på lyxbilar. Och, får man anta, den som händelsevis saknar insats i detta högriskspel hör inte hemma i konsumtionssamhället och kan lika gärna kasta in handduken direkt.

För det franska hovet vet vi hur det gick; drottningen tröttnade på bakelser och ”valde” giljotinen. Hur det ska gå för våra dagars svenska elit är ännu en öppen fråga. Fast om bara tillräckligt många satsar på bilköp istället för vård, lär dess dagar vara räknade även om revolutionen skulle utebli.

Kristina Hermansson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn