BETRAKTELSE. Den persiska poesin har i Sverige presenterats först och främst genom Eric Hermelins Persiska antologin från 1976. Nu har en ny volym av Eric Hermelins översättningar publicerats i Persisk balsam, i urval av Carl-Göran Ekerwald. 1000 till 500 år gammal persisk poesi talar till oss förmedlad av ett alkoholiserat och hospitaliserat språkgeni på en svenska som andas pampuscher och portvin.

Det är en märklig resa, men trots de rymder som tornar upp sig mellan mig och texten är det inte avstånden som drabbar mig. Små vardagliga reflektioner får mig istället att konstatera att liv är liv.

Ett exempel är en liten dikt av Sa’di (1176-1292) i vilken vi möter en man och en myra, mannen bär på en vetesäck och får plötsligt syn på en myra i säden. Han inser att han bär myran bort från sin hemmiljö och blir på natten sömnlös av insikten. Dagen efter bär han tillbaka myran till den plats den kom ifrån. Sensmoralen är uppenbar och uttalad, att respektera det minsta liv liksom vi önskar bli respekterade av den som är större än oss.

Såra icke myran; hon släpar på kornet;
Ty myran har också lif och lifvet är ljuft.
Den har ett svart sinnelag och ett hjärta af sten,
Som önskar, att en myra skall blifva beklämd i sitt hjärta.

Efter att ha tillbringat en sommar med att undersöka småkryp tillsammans med en 7-åring får dikten mig att fundera över hur vi möter de små livens värld och vad det egentligen säger om oss. Myran tränger sig på i skafferier och vetesäckar, små svarta irriterande prickar som bara blir fler ju fler man dödar. Odjuret stör, stjäl energi och mat och vi svarar som ett djur som konkurrerar om samma vetekorn.

Men vi kan också möta djuret i en helt annan stämning, vi kan undersöka. Vi studerar helst djuret i dess rätta miljö och med stövlarna på, så vi slipper påminnas om att vi själva är levande väsen med tunn och hårlös hud.

Vi kan lära oss latinska namn och skilja en Formica rufa från en Lasius niger, vi kan lära oss om matsmältningssystem och om myrornas symbioser. Vi kan samla kunskaper och bli myrlärda!

Men lika fullt förblir Formica rufa i grunden främmande. Att inte kunna somna för att myran har tagits från sitt hem är något helt annat. Men visst kan vi förstå även detta förhållningssätt, det blir tydligt i vår plötsliga skuldkänsla när vi flyttar på solparasollfoten och inser att den enes solparalsollfot är den andres tak!

Vi inser att vi delar värld och att vi spontant inte vill skada utan vi vill vara med myrorna. Och vi vill följa dem i deras färd ut bland skogens rikedomar, nedåt i stackens fördolda kammare och uppåt i älskogens rymd.

Så under en sommar möter vi myran i en mångfald former; som krigare, som boskapsskötare och som flygmyra. Men vi möter också oss själva i olika former; som instinktsdjur, som vetenskapsdjur och som meddjur. Som vetenskapsdjur och meddjur distanserar vi oss från oss själva, som instinktsdjur och meddjur delar vi värld med myran, men endast som meddjur kommer jag nära myrans eget liv.

Vad vill jag ge min son? Vilket av våra myrförhållanden ska vi låta dominera? Mormor skriker om myrjävlar, böckerna rabblar faktan. Jag läser dikten om myran som godnattsaga och hoppas på lite sufisk livsnärhet.
 
Jonna Bornemark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören