Varför kvinnorörelsen struntar i tjänstefolket
I Aftonbladet svarade nyligen nio stycken debattörer på frågan ”Varför struntar kvinnorörelsen i undersköterskor och förskollärare?”
Ajaj, den gröten var het! Vilket förklarar de flesta svarens något kringgående rörelser; i väntan på att frågeställningen åter ska svalna?
Utom hos Gunilla Thorgren, som tydligt förklarade att den officiella feminismen är medelklassens, därav det förströdda intresset.
Minns ni debatten om daghem för lite mer än ett år sen, den DN:s Nina Björk startade? Den var intressant, mest därför att det fanns en i frågeställningen involverad grupp som i stort sett aldrig nämndes: de som just arbetar på daghemmen, mest kvinnor, och det är ett hårt, nedslitande, tröttande och dåligt betalt jobb. Men de är betraktade som tjänstefolk.
Frågan skulle alltså kunna omformuleras: ”Varför struntar kvinnorörelsen i tjänstefolket?” Då skulle klassamhället framstå med brutal tydlighet. En tjej jag känner har varit förskollärare i många år. Hon kan berätta rörande historier, roliga historier – och bittra historier om vissa vänligt nedlåtande föräldrar i karriären (av båda könen) som hämtar barnen framåt eftermiddagen.
Det händer till och med att barnen är nedlåtande. Det är den sortens roman som aldrig skrivs, eller ges ut. Liksom exempelvis sopåkarnas storys aldrig offentliggörs. Tills vidare önskar jag en serie artiklar – under devisen varannan gång arbetarklassen – där tjänstefolket tillfrågas: ”Varför struntar förskollärare i den officiella feminismen?” Det skulle nog bli intressanta svar.
Carl Erland Andersson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen