Rysk tv, någon? Kunde tro det. Du vet inte ett skvatt. Det slog mig nyss, på ett hotellrum i Moskva: Jag har aldrig förr sett ett ryskt eller sovjetiskt tv-program. Film, litteratur, teater – sånt kan passera svenskens horisont. Men tv, av ryssar, för ryssar? Stort, svart hål.

Så kan det gå: televisionen skulle bygga den globala byn, befolkad av världsmedborgare. Den byggde nationer, befolkade av landsmän. Utanför mitt hotellfönster, ett monument från det kalla kriget: Ostankinos tv-torn, en raket på över 500 meter, toppen försvinner i snögloppet. Det invigdes 1967, som världens högsta byggnad.

En kväll träffar vi sonen till tornets arkitekt, på ett kontor nära Röda Torget. Han är själv arkitekturhistoriker, med ansvar för Kremls renovering. Sommaren 1967 var han tolv år. Innan tornet skulle öppnas tog pappan med honom och bästa kompisen i hissen, rätt upp i himlen. Han kunde se hela Moskva. Ovanför flög ryska kosmonauter.

Snabb död
Hemma skulle familjen få färg-tv. Nedanför, parken från tsartiden, med palats, lökkupoler, rymdmuseum, Pariserhjul. Intill tornets fot, en jättelik utomhuspool med lekande barn, det splitternya tv-centret, också ritat av pappan, för 10.000 tv-arbetare. Nog tänkte den tolvåringen: det här har min pappa byggt. Sen dog oskulden snabbt.

Tornets ingenjör blev unionens hjälte, fick sin Leninorden. Pappa arkitekt dumpades över en natt ur rullorna, han var inte partimedlem. Sedan dess har tornet skavt i sonens synfält. Samma sommar, 1967, ett av mina första tv-minnen. Beatles sjunger live i svensk skärgårdstuga, ”All you need is love”. Programmet hette ”Our World”, gick samtidigt i tjugofem länder. Den globala byns ankomst, via satellit. För första gången ser 500 miljoner planeten, från kameror i rymden. Och får två timmars rundtur bland barn som föds, människor som går till jobbet, i Mexiko, Japan, Danmark, USA, Australien.

Speakerrösten från BBC säger att det härmed är bevisat: ”tid och avstånd separerar inte längre mänskligheten, alla är grannar i samma värld, förståelse och samarbete ligger i allas intresse”.

De rikas ovilja
Jag minns att jag gick ut och tittade på stjärnhimlen efteråt. Inte att jag undrade över de svarta hålen i programmets världsbild. Tredje världen? Allt mellan Japan och Central-Europa? Sovjet skulle ha varit med. Fyra dagar före sändning tågar man stolt ut, hela kommunistblocket bojkottar. De humanistiska deklarationerna hade förfuskats av västmakternas stöd för Israel, av de rikas ovilja att betala för utvecklingsländernas satellitlänkar.

Fyrtio år senare får jag se vad Sovjet kunde ha visat upp: sonen öppnar pappans mappar med ritningar, bilder, vykort. 60-tals-utopin är bländande. Den snurrande lyxrestaurangen i tornets topp. Tv-centret med studios, föreläsningssalar, konserthall. Modernistisk elegans, exklusiva material. I dag är centret ett slitet hotell för ett tjugotal kanaler. Tornet har stått stängt sedan augusti 2000. En brand bröt ut högst däruppe, människor dog i hissarna. Det var veckan efter att atomubåten Kursk sjunkit till havets botten. Putin löpte symboliskt gatlopp i världsnyheterna. Men i Moskva blev allt svart: utan torn var tio miljoner tv-lösa i fyra dygn.

Internet och mobiltelefoni fick en kickstart, konspirationsteorier frodades: en amerikansk u-båt hade sänkt Kursk, tjetjenska terrorister hade slagit ut tornet. Andra höll kapitalismen ansvarig: tornet hade självantänt, kablarna hade överbelastats efter de kommersiella kanalernas anslutning.      

Och få mediesystem har väl utsatts för en så drastisk makeover som rysk tv, efter Sovjetunionens kollaps. Före: stats-tv, censur, propaganda. Efter: reklam-tv-festival. I dag har den ryska majoriteten mellan nio och sexton kanaler. Allt är gratis, annonsfinansierat. Det kallades ”informationschocken”, men var i praktiken en invasion av fiktion och underhållning, importerat från Nord- och Sydamerika. Public service fick inte fäste (”Vem skulle betala licensen? Vem skulle tro på deras oberoende?”). Fiktion och underhållning var mest lönsamt för annonsörerna, minst kontroversiellt för den politiska eliten. Efter att Putin sparkat ut oligarkerna, kontrollerar de ryska statsmakterna alla viktiga tv-kanaler, direkt eller via bolag som Gazprom. Men makten, hävdar man, tillhör tittarna.

Ishockeyns historia
I en redigeringsskrubb i tv-centret träffar vi en tröttkörd ung man. Han är dokumentäransvarig för kanal 1, störst i Ryssland. Hans uppdrag är att fylla en timme prime time, varje kväll. Tittarsiffrorna har dubblerat hans sändningstid på två år. Han klipper en film om Castros relation till Sovjet, har nyss visat historien om en kvarglömd sovjetisk fånge i Afghanistan, gjort en serie om rymdkapplöpning med BBC, gör research på den ryska ishockeyns sociala historia.

Vi ser alltför imponerade ut, han förstår att vi missförstår: ”No politics. Only human interest.” På dramasidan har tittarsiffrorna puttat bort Hollywood från prime time. Publiken vill ha mer ryskt, kanalerna storsatsar på serier som adapterar klassisk litteratur: Idioten, Mästaren och Margarita, Bröderna Karamazov. Det låter inte som skräp-tv, men skeptikerna här rycker på axlarna: mer avpolitisering, historia som infotainment, antidepressiva piller. 

Annars känner man sig snabbt hemmastadd framför en rysk tv, också utan språk. Nyheter, frukost-tv, sport, Robinson, Vem vill bli miljonär – allt finns där, ser proffsigt ut. Ständigt närvarande, fonden av dubbad amerikansk fiktion. (20 filmer om dygnet i normalutbudet). Först efter några kvällar märker man en rubbning i det amerikanska: inga Desperata hemmafruar, ingen Jack Bauer, Prison Break eller Grey’s Anatomy. Veckans mest samtida: 90-tals-tjejerna i Sex and the City. Snittet ligger på 80-tals-action, McGyver och Dolph Lundgren. Väldigt mycket Dolph. (Slogs inte han för Sovjet i en av Rocky-filmerna?)

Hel genre går bort
Dolphs stenansikte skvallrar om en annan egenhet: det verkar vara långt mellan skratten i rysk tv. Jo, en tv-forskare bekräftar: sitkom-genren har aldrig slagit. (Undantag: en inhemsk version av Nanny.) Som skämtare är amerikanen svårsåld, pålagda skratt skorrar djävulskt i ryska öron.

Det mest bisarra jag ser på hotellet: America’s Funniest Home Videos: rysk, saklig röst kommenterar vurporna, skratten är amerikanska. Samma natt får jag feber och drömmer om det kalla krigets återkomst. Det stod i tidningen att det kommer. Hur ska dagens Ivan tänka sig fienden? McGyver? En kepsgubbe som ramlar av gräsklipparn? Och på vems sida
står egentligen Dolph?

Staffan Ericson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen