BOK. Det finns böcker som får mig att  tänka på ett refuseringsbrev jag en gång fick. Förläggaren skrev att idén och  mycket annat var bra, men texten var fortfarande allt för privat, ofärdig. Han bad mig återkomma när det var en bok.

Arg blev jag förstås, men han hade rätt. Det blev till slut en bok, när tiden hade gått och jag hade fått distans till den egna smärtan och upplevelsen. När min erfarenhet kunde formas till en text som var mer personlig än privat och fått större allmängiltighet. När jag letar efter Max av journalisten Sanna Wallin lider av detta problem.

Storyn är hur bra som helst. Mammans morbror Max var den första person i Sverige som fick byta kön på laglig väg. Han föddes som Marianne i en borgerlig familj, var alltid pojkaktig och hade något som skulle kunna kallas en lesbisk relation. Men 1953, när han var drygt 30 år, sökte han upp den läkare som senare såg till att Sverige blev det första land i världen som reglerade könsbyte, Rolf Luft.

Max relation till sitt könsbyte verkar ha varit tämligen oproblematisk. Han fick hormoner, opererade brösten och kunde snart passera som man. Han skämdes inte över sina ärr på bringan utan spatserade barbröstat stolt omkring på familjens fina sommarställe i den stockholmska skärgården. Inte heller hade han något emot att berätta om sin bakgrund för nya bekanta.

Varför, varför?
Vännerna från den teatermiljö Max rörde sig i berättar för författaren att han utan förvarning kunde säga att han tidigare varit kvinna och var den första som bytt kön i landet. Men var det verkligen så oproblematiskt undrar författaren. Och hur kom det sig att familjen verkade vara så accepterande kring det hela? Var det verkligen så enkelt? Varför vågade hon själv inte tala med Max innan han dog? Varför är de överhuvudtaget så tysta i hennes familj kring viktiga ting? Vem var Max egentligen? Hur skulle det sett ut om Max varit ung i dag? Är hennes egna besatta intresse av honom ett uttryck för de egna funderingarna kring kön?

Det är just dessa ständigt återkommande frågor som driver läsaren till, kanske inte vansinne, men åtminstone stor irritation. Liksom språket. Det kan vara effektfullt med korta meningar, korta kapitel och hopp fram och tillbaka i tiden – men då måste tanken, den röda tråden vara desto starkare och tydligare. Man måste få känna att frågorna besvaras eller att det finns en vits med att de lämnas obesvarade.

Hade potential
Sanna Wallins egen resa som heterosexuell men ”politiskt gift” med en flata, jämförelser med Max liv och senare en i hennes tycke allt för korta relation med en kvinna-till-man transperson skulle också ha kunnat bli intressant – om ”letandet” var färdigt. Nu blir  greppet tyvärr mest förvirrande och ointressant.

Jag har länge längtat efter strängare förläggare och redaktörer på bokförlaget Normal. De ger ut fantastiskt viktiga och läsvärda
böcker (som denna trots allt är), men för att komma till sin rätt måste författarna ibland tuktas en aning.

Titel: När jag letar efter Max
Författare: Sanna Wallin
Förlag: Normal förlag

Petra Östergren
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen