DVD. Tillvaron verkar så behaglig och neurosfri för Loranga, Masarin och Dartanjang. De vaknar på morgonen av att en fluga surrar genom rummen, går ut i köket och lyssnar på popmusik på radion, äter glass till frukost. Solen strålar. Ibland blir det en utflykt med giraffen.

De lever i ett åtråvärt tillstånd av enkelhet, i avsaknad av borgerliga förpliktelser. Lika obekymrade om hårda realiteter som någonsin Pippi Långstrump i hennes Villa Villekulla.

Nu finns animeringen av Barbro Lindgrens berättelse på dvd, i regi av Igor Veyshtagin och med manus av Ulf Stark. Jag överdriver inte om jag säger att den är en prydnad för svensk barnfilm. Kanske finns här inte riktigt samma hårt skruvade underfundighet som man hittar i böckerna, men tillräckligt mycket är bevarat för att kunna berusa sig på.

Rösterna till att börja med. Dan Ekborg som Loranga, Gösta Ekman som Dartanjang och den duktige barnskådespelaren Ludvig Dietmann som Masarin. Öronen spetsas. Det skulle nästan räcka med att bara lyssna. Rösten till Arga Gubben – en byråkrat från kommunen, som i tid och otid kommer på besök – görs av Johan Ulveson. En skådespelare jag kan ha svårt för i andra sammanhang.

Men här hittar han verkligen Arga Gubbens på en gång rasande och utflippade tonläge. Som när han beklagar sig för polisen om Loranga, Masarin och Dartanjangs okonventionella livsföring: ”De är inte kloka! Deras ugglor sover i min brevlåda, och tuggar på mina brev!”.

Det är också Arga Gubben som kommer med kravet att Loranga ska ge upp sin drönartillvaro (fylld av landhockeyturneringar, tigertämjande och saftkalas) och skaffa sig ett arbete. Något som inte faller i god jord: ”Ska jag ta ett arbete och förstöra mina bästa år? Men jag måste ju vara hemma och leka med Masarin! Och vem ska lyssna på popmusik om inte jag är hemma? Och bullarna då, vem ska äta upp dom?”

Någonstans i detta finns också en revolutionär lust begravd. Men det levereras utan moralism. Bara som ett ifrågasättande. Kan man inte göra tvärtom? Måste man verkligen förstöra sina bästa år?

Det är inte utan att man tänker på den gren av arbetarrörelsen som förespråkat arbetsvägran som ett medel mot den rådande ordningen. André Gorz, som i ett antal visionära böcker utvecklat sina tankar kring medborgarlönens potential. Eller Paul Lafargue – Marx’ svärson –  som 1880 gav ut dagdrivartraktaten Rätten till lättja (en parodi på och vederläggning av skriften Rätten till arbete).

Även Loranga visar, på sitt sätt, att det är rätt att göra motstånd.

Martin Bergqvist 
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen