Den senaste veckans i särklass populäraste tv-serie har varit de fyra entimmesintervjuerna med Göran Persson. De kommersiella tv-kanalerna har inte haft skuggan av en chans att tävla med den dokusåpa som SVT serverat på bästa tittartid.

Om vi får tro Erik Fichtelius skildring av Göran Perssons tio år vid makten har denne mest ägnat sig åt att vara konstant förnärmad. Han är uppbragt över svekfulla ministrar, en dumdryg opposition och hopplösa miljöpartister. Anrättningen tryfferas med nedlåtande personomdömen som Göran Persson frikostigt strör omkring sig.

Att Göran Perssons stundtals småsinta karakteristik av både anhängare och motståndare befäster bilden av honom som en okänslig bufffel är ofrånkomligt. Ändå drabbas man som tittare av en viss liknöjdhet.

Som en samlad redovisning av tio års gemenheter är de dock inte så mycket att komma med. Politiker älskar att säga elakheter om varandra och det finns dem som gjort det med större finess än Persson – läs till exempel Tage Erlanders dagböcker för att få njuta av en mästare i genren.

”Sträng beter sig som en dumskalle”

Om Gunnar Sträng skriver till exempel Erlander att denne måste övervinna sitt mindervärdeskomplex och tillägger med en typisk ironi att han kan stå ut med att Sträng inte lyssnar på honom, men att denne beter sig som en dumskalle då han förolämpar tjänstemännen därför att han då inte får den hjälp av dessa som han är i behov av.

Möjligen var det tur för Göran Persson att Fichtelius för att rädda sig från beskyllningen att vara hovnarr kände behov av att lyfta fram hans dåliga sidor. Det tvingar Persson att skärpa sina resonemang när han tar itu med att författa sina planerade memoarer.
Intervjuerna med Göran Persson lär omfatta hundra inspelade timmar. Kläckte han under den tiden inte fram något som fördjupar vår förståelse av det senaste årtiondets viktigare händelser? Eller fick han inga frågor som tvingade honom att bekänna färg?

Ta till exempel hans helomvändning i EMU-frågan. Fram till något år före folkomröstningen framstod han som en klar motståndare till EMU. Sedan bytte han hastigt och lustigt fot.

I TV-serien antyds inga förklaringar till åsiktsbytet utom den officiella demagogi som vi bestods med under valkampanjen, en retorik som var så ihålig att Persson inte kan ha trott på den själv.

Vad vi därutöver får veta är att Göran Persson var urförbannad på Leif Pagrotsky därför att denne inte var villig till intellektuell harakiri genom att uppträda lika ombytligt som sin chef.

Nog hade Fichtelius kunnat borra djupare

En fråga som inställer sig men som inte besvaras är om Göran Persson efter det framgångsrika svenska ordförandeåret hoppades avsluta sin karriär på en framträdande EU-post. En annan vilken betydelse näringslivet hade för den kursomläggning som resulterade i ett för socialdemokratin så förödmjukande valnederlag.

Nog borde en driven journalist som Fichtelius kunnat borra djupare här och på andra områden. Kanske hade han inte fått några uppriktiga svar. Men även undvikande svar är upplysande, om inte annat därför att de blir desto mer pinsamma när sanningen hinner ifatt dem.

Nu får vi ge oss till tåls till dess Persson blir klar med sina memoarer. För även om dessa blir tillrättalagda kan de inte gärna bli lika intetsägande som tv-serien.