IF Metalls ordförande Stefan Löfven har ingen orsak till att vara nöjd med det nya treårsavtalet, för det är nog ingen annan av de industriarbetare som går under teknikavtalet och som drabbas av hans klena prestation vad det gåller lönenivåerna.

Visserligen höjs lägstalönerna kraftigt, men för den skull finns ingen som helst anledning att göra avkall på lönepotterna. Kostnaden för satsningen på lägstalönerna är inte så stora för arbetsgivarna. De futtiga tiondelar som avtalspensionen höjs är heller inte något som ska påverka lönenivåerna i avtalet nämnvärt.

Enligt artikeln i LO-Tidningen 16 mars ”Arbetsfred till olika pris” om de beräkningar förhandlare inom LO gjort, så innebär inte pensionsuppgörelsen några högre kostnader för arbetsgivarna. Övertidstaket som sänkts från 200 timmar till 150 ”står på pluskontot”, som Löfven uttrycker det.

Äras den som äras bör
Det är ju bara en anpassning till EU:s regler som hade kunnat drivas igenom i alla fall. Det är ingen prestation som Stefan Löfven ska ta åt sig äran av.

Stefan Löfven har totalt försatt den chans vi hade, att kräva vår del av kakan i form av bra lönelyft och få ta del av den enorma högkonjunktur som verkstadsindustrin nu är inne i. Han har genom att acceptera arbetsgivarnas bud totalt sålt ut oss till minimilöner. Han har absolut ingenting att vara stolt över utan borde verkligen skämmas inför alla sina medlemmar. Vi får för guds skull och metallindustrimedlemmarnas del hoppas att det är den första och sista avtalsförhandling han deltar i. Det här var nog den största chans på många år att verkligen få till ett avtal som gett oss en rejäl slant i plånboken. Den chansen är nu totalt borta. Om inte någon driftig och förnuftig person i IF Metalls avtalsråd stoppar denna ekonomiska katastrof till uppgörelse.

Många hade stora förhoppningar med tanke på den debatt som varit om rekordhöga vinster, aktieutdelningar, bonusar och höjda chefslöner, att detta skulle vara bra argument och forma en bra grund för den kommande avtalsrörelsen, och något som skulle komma oss anställda tillgodo.

Utifrån detta är det svårt att förstå hur de lönepotter Stefan Löfven godtagit (förhandlat är fel ord i detta sammanhang, då någon ”riktig förhandling” inte kan sägas ha förts) knappt överstiger lönepotterna, som arbetsgivarna gick ut med i sitt första bud. Han har inte på något sätt uppfyllt medlemmarnas höga förväntningar inför avtalsrörelsen 2007.

Ensamma om att stå upp
Vidare är det obegripligt hur man kan lägga sig så platt som Stefan Löfven gjort. De enda som stått på sig är gruvarbetarna. Han har ju dessutom förstört kommande avtalsförhandlingar för övriga avtalsområden inom andra branscher, och därigenom bromsat lönetillväxten för hela Sveriges kollektivanställda arbetare fram till år 2010.

I stället för att sätta ribban högt, har han grävt ner den i marken. Han verkar inte på något sett ha följt med de avtalsförhandlingar som förts ute i Europa. Till exempel tyska Metall krävde 6,5 procent i ett ettårigt avtal. Jämför med 3,9 procent som IF Metall krävde. Stefans Löfvens accepterande av avtalet är ett stort svek mot oss arbetare inom metallindustrin. Han har sålt ut oss för drängslantar på tre år!

Läs också: analysen "Arbetsfred till olika pris"

Örjan D.
En av många besvikna metallarbetare