Sören Wibe pläderar i LO-tidningen 9 mars för att arbetarrörelsen ska inta en mer EU-kritisk hållning. Han vill att samarbetet ska begränsas till frihandel mellan länderna och till global miljöpolitik. Frågor som rör löntagarnas rättigheter, sysselsättning och arbetsmarknadspolitik ska vara nationella. På dessa områden ska medlemsländerna kunna konkurrera med varandra. EU ska däremot bestämma om reglerna för kapital och företag på den inre marknaden.

Denna politik är så gott som identisk med den politik som Maud Olofsson och företrädarna från Timbro förordar. Det är en politik som brukar beskrivas som smal men vass och som bara handlar om företagens villkor medan löntagarna lämnas utanför. En sådan politik öppnar för social dumpning av en omfattning som vi ännu inte har skådat.

Wibe tar upp Vaxholmsfallet som ett exempel på saker som EU inte ska lägga sig i.

Jag delar uppfattningen att Vaxholmsfallet aldrig borde förts till EU:s domstol för behandling. Men det var faktiskt inte EG-domstolen som bad om att få den, utan det var Arbetsdomstolen som skickade den dit.

När den nu behandlas kan man ställa sig frågan om hur utslaget blivit om Wibes politik hade fått råda. Vad som behandlas är om den fria rörligheten ska vara överordnad regler som rör arbetstagarnas rättigheter som de definieras i till exempel direktivet om utstationering av arbetstagare.

Letterna tycker att de inre marknadsreglerna ska vara överordnade detta direktiv. Med Wibes modell skulle utslaget bli enkelt. Det skulle bli som letterna vill eftersom några gemensamma regler om arbetstagarnas rättigheter inte skulle finnas. Däremot skulle inre marknadsreglerna finnas kvar.

EU-politik för bättre arbetsvillkor
Vid de europeiska socialdemokratiska socialdemokraternas kongress i Porto i början av året deltog flera svenska delegater, bland annat den socialdemokratiska partisekreteraren Marita Ulvskog. Där antogs en politik som har ett helt annat innehåll än det som Wibe förordar.

Frågor som rör löntagarnas rättigheter och villkoren på arbetsmarknaden bör stärkas, inte tas bort. Politiken bör inte bara inriktas på fler jobb utan också bättre jobb med en god arbetsmiljö, inflytande för löntagarna och med större möjligheter att kunna utvecklas på arbetsplatsen för den enskilde.

Kvinnornas möjlighet att få arbete måste förbättras. Barnomsorgen bör byggas ut. Fattigdom och utanförskap ska minska. Politiken för att genomföra allt detta innehåller både lagstiftning på arbetsrättens och arbetsmiljöns områden men också en samordning av medlemsländernas politik.

Denna politik har ett brett stöd ute i medlemsländerna och inom den fackliga rörelsen. I ETUC där Wanja Lundby- Wedin snart kommer att bli ordförande är man pådrivande för att frågor om löntagarnas rättigheter ska få stötte tyngd i EU.

De direktiv som handlar om information och samråd bör stärkas. Undantaget i arbetstidsdirektivet, som en gång genomdrevs av en konservativ brittisk regering och som tyvärr Labourregeringen värnat om, bör fasas ut. Vi ska inte på den inre marknaden konkurrera med långa arbetstider.

Politiken har också stöd av de franska socialisterna. Många av dem röstade nej till förslaget om nytt konstitutionellt förslag inte för att de arbetsrättsliga frågorna ska tas bort utan för att de bör få en större tyngd. Man driver nu frågan om att de sociala frågorna ska betonas stakare i fördraget eller att en deklaration om socialpolitiken biläggs till fördraget. Denna de franska socialisternas uppfattning står i bjärt kontrast till vad Wibe anser.

De borgerliga vill göra arbetsrätten till en nationell fråga
Inför valet till Europaparlamentet 2009 kommer flera av de borgerliga partierna att förorda en politik där frågor om arbetsrätt blir en nationell angelägenhet. De kommer att få stöd av EU-negativa partier som vänsterpartiet och miljöpartiet och av högerpopulistiska partier som Junilistan och Sverigedemokraterna.

Vi socialdemokrater kan aldrig sälla oss till en politik som antingen innebär att vi lämnar samarbetet i EU eller begränsar samarbetet till att bara handla om den inre marknaden.

En sådan politik står inte bara i strid mot vad våra europeiska partikamrater tycker, utan också i strid mot grundläggande socialdemokratiska värderingar. Politik får aldrig bara bli marknad utan också handla om social välfärd och goda villkor på arbetsmarknaden.

Jan Andersson (s)
Ordförande i Europaparlamentets arbetsmarknadsutskott
Skriv till debattredaktören