NY ROMAN. Det vilar en sorg över norske Roy Jacobsens roman, Huggarna.

Det är den sjunde december 1939, och Soumussalmis 4 000 invånare ska evakueras och staden brännas innan sovjetiska fiendesoldater anländer. Alla utom en, den föräldrarlöse vedhuggaren Timmo, hörsammar kravet. Likt en mänsklig tjuren Ferdinand sätter ”byidioten” klackarna i backen och blir kvar på den övergivna platsen.

Varför ska jag lämna min plats på jorden, säger Timmo och bosätter sig i ett av stadens oförstörda hus.
Är Timmo naiviteten förkroppsligad? Eller en bild av den ständigt anpasslige oavsett politisk kontext?

Både ja och nej.

Timmo blir ledare i den ryska trossens vedhuggarlag
Visst anpassar sig Timmo, men han knäcks aldrig som människa. Och som den fena på vedhuggning han är, blir han ledare i den ryska trossens vedhuggarlag. Och de desillusionerade, tvångsuttagna, ryska huggarna börjar kalla honom ”hoppet” och ”friheten”.
Timmo växer och blir någon, dessa dystra svinkalla vintermånader. Men han blir det tack vare att andra behöver honom. Inte minst invasionsstyrkans misstänksamme och frustrerade tolk, Nikolai, som vrålande frågar hur hans ”förbannade hus fortfarande kan stå kvar” trots finsk gerillas ständiga beskjutning.

Och frågan är: Vem är egentligen friast? Den yttre styrkans representant Nikolai, eller den inres dito, Timmo.
 
Huggarna är ett ode över människornas ömsedsidiga beroende, skriven på enkel och kärnfull prosa. Det är en mångbottnad berättelse rik på filosofiska funderingar om mod, styrka, vänskap och medmänsklighet.

Det är en tung antikrigs-roman: ”Vi hade blivit vänner och det var en förbrytelse att vara det”, säger berättarjaget Timmo och minns huggarnas gemensamma flykt till hemgården i Lonkkaniemi.

Inte självklart vad man minns – eller vill minnas
Historien är ingen objektiv berättelse, och det är inte självklart vad man minns – eller vill minnas.

Medan Timmo tänker på de ryska huggarna, förvandlas Suomussalmi till centrum för finsk militärakademi som stampar fram historier om staden som ett litet Stalingrad – för ryssarna.

Huggarna hastas fram lite onödigt i slutet. Författaren hade gärna fått borra djupare i smärtan kring den officiella historieskrivningen, kontra Timmos önskan att berätta sin historia enligt devisen att ”alla har rätt att vara hjälte i sitt eget liv”.

Ingemar Nilsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen