Nere i den lilla schweiziska byn Burg har morgonen just lagt sig tillrätta. Golven är rensopade och ute på bygatan går kvastarna för fullt. Raka gummor med stolt min.

– Jaså ni ska till doktorn. Ja, han bor uppe på berget.

Världshusvärden bugar nästan lite vördnadsfullt åt oss när vi ger oss iväg. För doktor Hoffmann är traktens stolthet, en legend som lockar besökare från hela världen till det prydliga lilla Burg.

Doktorn bor där vägen slutar
Doktorn är hundraettår gammal, kemist och före detta forskningschef på Sandoz, bergsvandrare och en riktig friluftsmänniska, men mest känd som mannen som uppfann LSD. Men han tar det inte längre.

– Då måste man vara uppe hela natten och röra sig fantastiskt. Det klarar man inte vid hundra års ålder.
 
Doktorn bor där vägen slutar på åttahundra meters höjd. En låg funkisvilla med stora glasfönster.

– Ute på min tomt går gränsen till Frankrike, säger han. Jag har det bra häruppe i bergen, någon storstadsmänniska har jag aldrig varit.

Inne i hans arbetsrum hänger en plastmodell, den kemiska strukturformeln för LSD. Lysergsyredietylamid.

– Det är en av de mest potenta kemiska substanser som existerar. Redan några miljondels gram påverkar oss. Jag minns när min gode vän författaren Ernst Jünger var på besök här. Han var mycket nyfiken på mitt nya problembarn LSD. Det var 1951 vi genomförde det första ickemedicinska försöket med LSD. När resan var över så sa Junger till mig:

– Jämfört med kungstigern meskalin så är ert nya fantastikum bara en huskatt herr Hoffman.

– Herr Jünger, svarade jag, det är en doseringsfråga.

Lite senare la han bort titlarna med mig. Vi gjorde om försöken flera gånger, sista gången 1973 hemma hos Jünger i Wilflingen. Då var han närmare åttio och jag själv en ungdom på knappa sjuttio. Telefonsladden var utdragen, katten inlåst, och efteråt serverade Jüngers fru Lise-Lott en uppsjö av goda bourgogner och medocviner. Jünger dunkade i bordet, tyckte sig höra granatnedslag från första världskriget. Sen dansade vi, flaxade som örnar.

Hoffman berättar att han uppfann LSD redan år 1938, han letade efter ett verksamt läkemedel mot cirkulationsrubbningar i kroppen.

– Jag prövade substansen på djur men fick ingen effekt. Det krävs ett medvetande för att LSD ska bli riktigt verksamt. Det insåg jag fem år senare år 1943 när jag prövade substansen på mig själv. Det var mitt under kriget så bensinen var ransonerad. Jag mådde så dåligt att jag cyklade hem från labbet. En ung kvinnlig assistent följde med. Jag trampade och trampade men kom ingen vart. ”Doktorn cyklar så bra”, sa assistenten.

– Sen kom maran och demonerna. Jag har aldrig mått så dåligt. Men dan efter var allt utvädrat, klart och rent. Jag insåg att jag upptäckt något nytt. En extremt psykoaktiv substans, LSD.

Mjöldrygan gav upphov till epidemier av rus
Hoffman tittar på en dalahäst vi tagit med som present. Mönstret har ju något surrealistiskt över sig. Vi berättar om Dalarna där mjöldrygan växte på säden, gav upphov till epidemier av rus och uppsluppenhet som gränsade till vansinne och död.

Mjöldrygan är en svamp som påverkar cirkulationen i kroppen, feldoserad kan den leda till döden. Men den har inga direkta hallucinogena egenskaper. Det verksamma ämnet i mjöldrygan är lyserg-syra. Tillsätter man kol och kväve till lysergsyra så får man LSD. (Lysergsyredietylamid).

Hoffman imponeras av de starka färgerna, blommor som exploderar i rött och blått i Flodadräkten från Dalarna.

– Det påminner mig om renässansmåleriets starka färger, er svenska konst från Dalarna. Det var tider då man såg färger med vidöppna sinnen. Fram till renässansen talade naturen med alla sina färger direkt till människan. Som under ett LSD-rus. Våra sinnen var inte så avtrubbade som i dag. 

– I dag är det många som försöker återskapa den där känslan. Inte minst ungdomar. Dom vet att det finns något mer än vår överstimulerade krasst materiella värld. Dom söker utvägen i drogerna. Det blir ofta fel, mycket fel.

– På min hundraårsdag var det hundratusentals människor som dansade i ett dionysiskt rus till min ära nere i Basel. Många av dem sökte sig hit. Alltför många.

Björn Cederberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen