Mel Gibson och Clint Eastwood har var och en på sitt håll gjort åtskilliga halv- och helgalna actionhjältar. Och båda har blivit, inte bara regissörer, utan också auteurer, med ansatt manlighet som huvudämne.

Nu försöker de var och en på sitt sätt, i Letters from Iwo Jima och i Apocalypto, krypa in under skinnet på dom andra, i undergångens närhet: japanerna under andra världskriget, och mayaindianerna strax innan spanjorerna landat. Clint Eastwood verkar ju äldre han blir alltmer sträva efter symmetri. I kontrast till klassiska krigsskildringar, till exempel Bron över Floden Kwai, där japanerna framställs som genuint konstiga och obehagliga, skildrar han i Letters from Iwo Jima det japanska armélivet som i stora drag en spegel av det amerikanska.

Den japanska flottan är förstörd. Flygvapnet kaputt. Inget understöd är att vänta. Dålig utrustning erätts inte, och matförråden tryter.
De nya befälen som kommit till ön beslutar att man ska gräva ner sig i tunnlar och genom att dra ut på försvaret fördröja ett anfall mot fastlandet. De officerare som tidigare fört befäl tänker mest på vanhedern i att förlora och vill istället att samtliga tar livet av sig.

Tema som formas
Också i Japan har man alltså befäl som är besatta av äran. Också Japan har sina svekfulla politiker som fattar de avgörande besluten långt borta från de menigas horisont. Och även här finns kamratskap och solidaritet. Stephen Spielberg är medproducent, ett försoningstema i riktning mot japanerna tar form.

Hur ska man tackla detta? Som att alla i den nya världsordningen har rätt att kalla sig goda amerikaner? Fast uppsåtet verkar helt ärligt. Clintan-generationen växte upp med andra världskrigets demonisering av fienden och det är dags att göra upp med det innan det blir för sent.

Ändå. Krigsfilmen, i motsats till nästan alla andra genrer i övrigt definieras genom vad den utelämnar. Gissningsvis är det i USA ännu inte dags att göra en krigsfilm om till exempel brandbombningen av Tokyo eller om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Så sent som 1995 blev det ett samfällt ramaskri och hot om inställda bidrag från kongressen, senaten och veteranföreningarna när ett stort museum i Washington planerade en milt problematiserande utställning om andra världskrigets slutskede. Eastwood håller sig, i överensstämmelse med detta, till att skildra Iwo Jima som japanernas stålbad, där tapperheten i nederlaget föder en annan typ av seger. På samma sätt som han skildrade de meniga amerikanska soldater som utnyttjades av propagandamaskineriet i sin amerikanska Iwo Jima-film (Flags of our fathers) som i grunden mer heroiska än några andra.

Kraftfull jämförelse
Ytligt sett skulle man kunna tro att Mel Gibson är djärvare i Apocalypto. Tidigare har han stöttat republikanerna men på senare tid har han blivit allt mer kritisk mot Bushs krigföring. I ett uttalande till Hollywood Reporter jämför han Irak-kriget med mayaindianernas människooffer under perioder av missväxt.

En del mayaättlingar har retat sig på att Gibson visar mayakulturen som bara blodtörstig. Man kan förstå dem, liksom att de blivit förbannade på hans uppfattning att en kultur för att kunna erövras utifrån först måste rasa ihop inifrån. Men bortsett från att han på den punkten snarast använder Mayariket som en metafor för USA är det i Mel Gibsons djungel som det alltid har varit i hans lilla vrå av världen: grabbiga skämt med sadistisk tendens presenteras som vore det familjekomedi. En hjälte som tar så mycket stryk att han i princip återuppstår en gång i halvtimmen ser trots detta märkvärdigt välbehållen ut mot slutet av filmen. Ljudspåret är fullt av otäckt hårda dunsar och blod som slaskar.

En av de tillfångatagna indianerna lyckas fly från att bli offrad i templet och springer över en massgrav, ett dödens fält. Detta har tolkats som en ursäkt från Gibson för tidigare antisemitiska uttalanden. Men det är svårt att dra några slutsatser; undertexten i Apocalypto motstår sådana tolkningar. Kanske trampar Mel Gibson här vidare i sitt privata Passion of the Christ-spår, gräver ner sig i katastrofen, frotterar sig med den.

Mänsklig manlighet
Eastwood har i en vid det här laget ganska lång serie filmer roat sig med att föreslå att vi alla har våra hemliga liv, sånt som skapar mening åt tillvaron. I Letters from Iwo Jima gör en officer små teckningar av roliga fester han varit med om. En annan officer älskar sin hopphäst över allt annat, tar fram ett nött foto på den när han blir känslosam. Soldaterna längtar efter dom där hemma.

I Eastwoods värld skapar hjältemod i katastrofens och farans stund en mänsklig dimension i manligheten. Hos Gibson är manligheten nästan bara kropp och fysisk smärta. Ironiskt nog fullföljer Mel Gibson den s&m-linje som Eastwood höll på med i sina ultravåldsamma filmer från sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet. I Gibsons film är det något oemotståndligt med våldet, en personlig apokalyps formuleras där han är helt glömsk av de politiska innebörder han antyder när han pratar om filmen.

Med risk för övertolkning är det svårt att inte se både Apocalypto och Letters from Iwo Jima som uttryck för det så storgrabbiga Amerika vid vägskälet: fortsätta i ullstrumporna och explodera inifrån. Eller försonas med omvärlden. Eastwood spanar mot horisonten. Gibson trillar och slår sig, en gång till. Dom där andra, måste man dock konstatera, förblir på sitt sätt gåtor i båda filmerna.

Anne Hedén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören