I en tid när marknaden och dess partiföreträdare inte längre bara naggar på välfärdsstaten utan borrar för dynamit i dess bärande pelare väljer Riks Dramas Ulrika Josephsson och Lars Norén att utforska ”arbetets och solidaritetens villkor i en föränderlig tid”.

Utifrån Maciej Zarembas famösa reportage om Vaxholmskonflikten beställs fyra nya kortpjäser där författare, regissörer och aktörer får helt fria händer. Det är en lysande impuls till opretentiös samtidsteater och bara den politiskt ängslige – som anser att man ska göra rätt saker med rätt människor i rätt sammanhang – kan ha något emot att just Zarembas artiklar ska bilda utgångspunkt.

Föreställningarna arbetas fram av människor som har till yrke att utforska och fritt gestalta verkligheten. Låt dem genomskåda Zarembas ärende och desinformation för att sedan säga något om arbete och solidaritet. ”Teatern kan gå bakom det som är svart och vitt”, som Josephsson och Norén påpekar i programbladet.

Utebliven vändpunkt
Författaren Alexander Ahndoril har i sitt bidrag fräckt parodierat två fackliga ledare – auktoritära, svekfulla, korrupta, principlösa och naturligtvis olyckliga, ja faktiskt psyksjuka – och jag väntar på en intelligent vändning. Förgäves. Författaren Lena Andersson har använt sitt skarpa absurda handlag till ett porträtt av en facklig ledare som upplevde blockaden mot de lettiska arbetarna ”som en lång orgasm” och gärna hade ”slagit ihjäl de jävlarna”. Han använder ”facklig solidaritet” som täckmantel för allehanda cynism och inskränkthet. Föga överraskande visar han sig vara en rädd och outvecklad människa.

Zarembas eget dramatiska bidrag – en monolog som gestaltar honom själv som en sobert elegant och sympatiskt självprövande intellektuell – startar försynt med förklaringen att de som kritiserar honom är antisemiter och slutar med den självklara slutsatsen att de som ivrar för jämlikhet och rättvisa är att likna vid de nazistiska unga män som med obefläckad självrättfärdighet sköt vackra judiska kvinnor.

Detta är inte samtidsteater, karikatyrerna blir en massaker på samtidsrelevansen. Och även om man skulle se det extremt välvilligt – hur intressant är det att överdriven nitiskhet, av vilket slag det än må vara, leder till blindhet för humanitära värden? De inblandade författarna och teaterarbetarna klarade inte av att genomskåda Zarembas premisser, de orkade varken googla fem minuter på Vaxholm eller skaffa sig förståelse för den enda möjliga grunden för lönearbetares kamp – samverkan.

Oanvänt verktyg
Josephsson och Norén motiverar projektet med att ”teatern har möjligheten att komma bakom debatternas ibland hårda tonläge”. Det kunde blivit propaganda för teater men det blev propagandateater, även en liten journalistprodukt som Byggnadsarbetarens bilaga om konflikten i nr 7/2006 är långt mer nyanserad och innehållsrik än dessa scenkonster.

Det hjälper inte att America Vera-Zavalas bidrag visar på behovet av ett fack, liksom fackets nya behov, för i det fetvadderade antifackliga sammanhanget på Riks Drama blir hennes röst mest en gisslan. Det löftesrika teaterprojektet lär hågkommas som en klassisk tragedi.

Erik Wijk
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen